Vanajan vanha pappila

Vanajas gamla prästgård ligger strax under en och en halv kilometer från Vanajas medeltida stenkyrka i sydost, på östra stranden av Vanajavesi Miemolansalmi. På östra sidan av prästgården reser sig en backe, längs vilken man tidigare gått vägen till kyrkan. Vanajas församling är troligen född redan på 1200-talet, även om källor som gäller den inte är kända förrän i början av 1300-talet.

Anta att prästgårdens marker senast på 1324-talet skulle ha styckats av den stora herrgården Vanaja som tillhörde biskopen i Åbo och som nämndes 1324. Prästgården torde ha grundats senast på 1300-talet, men de tidigaste omnämnandena av den finns först från 1500-talet, då prästgården är känd för att ha brunnit (1579).

Likaså har den 1707 uppförda huvudbyggnaden brunnit upp så snart den blivit färdigbyggd. Den nya bostadsbyggnaden har uppförts 1729 och 1832. Prästgården är privatägd. Enligt historiska kartor har Vanaja prästgård varit belägen på nuvarande plats åtminstone sedan 1600-talet. Enligt inventeringen 2012 har fynd från gårdsdistriktet vid olika tidpunkter (bland annat Siegburgs stenlera, kärl, pengar) visat sig vara bebodda senast på 1500-talet, kanske sedan medeltiden.

Vissa delar av stenkonstruktioner har upptäckts under marken i gruvorna i området, men inte en enda hel bevarad konstruktion. De kvarvarande stenfötterna finns idag synliga och representerar prästgårdens senaste drift- och rivningsfas. Prästgården har för närvarande två tegelkällare från den nya tiden, men resterna av den på 1760-talet fyllda stenkällaren kan fortfarande ligga under jordmånen på gårdsområdet.

Från prästgården har man även hämtat fynd av järnålder, bl.a. järnålders keramik. Från Prästgårdens gårdsområde i nordvästlig riktning har också två röbyar tolkats som möjliga gravrösen av järnåldern. Området av den gamla tomtmarken som begränsas på grundval av historiska kartor: N=6761727-676186862, E=365785-365890 (man- och boskapsgård, ETRS-TM35FIN)