Rauman asuinalueet
Bostadsområdena Onnela, Nummi och Asevelikylä i Raumo samt området i tredje stadsdelen är representativa exempel på finländska bostadsområden som var typiska för sin tid. Områdena är enhetliga tack vare att de byggdes samtidigt, efter enhetliga planer och av enhetliga material. Bevarandet har bl.a. främjats av de reparations-, ändrings- och byggnadsanvisningar som Raumo stad utarbetade för de gamla bostadsområdena 1983. Objektet omfattar två separata bostadsområden, och båda har delar av olika ålder. Det ena området gränsar till Gamla Raumo, medan det andra ligger i stadens norra del, i tredje stadsdelen. Tillsammans bildar områdena en god och skiktad helhet som visar småskaligt byggande, planläggning och stadens tillväxt från slutet av 1800-talet ända till början av 1960-talet. Områdenas struktur och byggnadsbestånd - gator, tomter, bostadsbyggnader, gårdar och uthus - har bevarats hela och enhetliga så som de var när de byggdes, även om reparationer på vissa ställen har gett upphov till brokighet. På egnahemsområdena är byggnaderna placerade på tomterna på samma sätt: vanligen bostadshuset nära gatan, gårdsbyggnaderna längst bak på tomten, vid gatugränsen vanligen en häck eller ett trästaket med port, och frodiga planteringar på gården. Söder om Gamla Raumo, inom världsarvsobjektets skyddszon, ligger Onnela och Nummi. Onnelas första stadsplan blev färdig 1876, och bostadshusen är från slutet av 1800-talet fram till 1920-talet. Bostadshusen av trä står vid gatorna och uthusen längst bak på tomterna, som omges av brädstaket. Kompletteringsbyggandet i området har gjorts skickligt. Nummi ligger söder om Onnela, och områdets första stadsplan blev färdig 1915. Trähusen från 1910-20-talen är olika stora beroende på tomtens storlek och byggdes efter modellritningar, medan gårdarna anlades enligt de bestämmelser som gavs för tomterna. Husen står vid gatan, skilda från den av en liten framgård. I Asevelikylä söder om Nummi är bostadshusen av trä och ofta rappade, och de är i allmänhet ritade av Helena Vainio 1953-54. Gatunamnen, såsom Kollaankatu, hänvisar till områdets tillkomsthistoria. Den andra bostadsområdeshelheten ligger norr om järnvägen, i norra ändan av Syväraumankatu. Tredje stadsdelen finns med i de planer som utvidgade stadens bebyggda områden 1922 (Andersin) och 1937 (Kaalamo). Raumos första tätt bebyggda egnahemsområde med enfamiljshus, vid Saukonkatu och Säikänkatu, bildar en tilltalande gatumiljö. Framför husen finns en liten framträdgård, och de egentliga trädgårdarna ligger mitt i kvarteret. Planerna gjordes upp vid stadens byggnadskontor 1939, och de små trähusen i en våning byggdes av invånarna själva, många av dem arbetare vid Lönnströms fabrik. Svenskhusområdet är ett typhusområde som byggdes under krigen med svensk finansiering, och där står trähusen i en våning på tomten med gaveln mot gatan. Typiska byggnader från återuppbyggnadstiden är Perhetalot vid Suokarinkatu 1946-47, hyreshus i två våningar med timmerstomme, och de rappade små flerbostadshusen i två våningar i norra ändan av Syväraumankatu. Typiskt för den tidens egnahemshus är en inredd vindsvåning, som i de rappade husen på en och en halv våning från 1950-talet vid Merimiehenkatu. Radhusen i Ota företräder en byggnadstyp som är kännetecknande för förstadsområden. Radhusen från år 1959, ritade av Keijo Valli, har tegelgavlar, och de rappade partierna på de trappstegsvis förskjutna bostäderna har olika färger. Bakom dem ligger de vita radhusen med platt tak från år 1962, ritade av Veijo Martikainen.
