Rauman asuinalueet
Raumo bostadsområden Onela, Nummi, Vapenvelby samt området i den tredje stadsdelen är representativa exempel på typiska finländska bostadsområden på sin tid. Området är sammanbyggt tack vare samtidigt byggande, enhetliga planer och material. Det ena området ligger i Gamla Raumo, det andra i stadens norra del, i den tredje stadsdelen. Tillsammans utgör områdena en bra, våningsbebyggelse, planläggning och stadstillväxt från slutet av 1800-talet ända till början av 1960-talet. Inom egnahemsområdena är byggnaderna placerade på tomter på samma sätt, vanligen en bostadsbyggnad nära gatan, gårdsbyggnaderna i tomtens bakre del, vid gatugränsen finns vanligen busk- eller trästaket och en port, gårdsplanteringarna är frodiga. Lyckela och Nummi ligger söder om Gamla Raumo, ett världsarvsområde. Lyckelas första stadsplan blev färdig 1876, boningshusen är i slutet av 1800-talet till 1920-talet. Byggnaderna av trä ligger längs gatorna, ytterbyggnaderna längst bak på tomterna, tomterna går runt brädstaket. Områdets kompletteringsbyggnad har gjorts skickligt. Den första detaljplanen i Nummen söder om Lyckela blev färdig 1915. Trähus av varierande storlek från 1910-20-talet har genomförts enligt mönsterritningar och gården enligt de bestämmelser som utfärdats för tomterna. Husen ligger längs gatan, åtskilda av en liten framgård. Söder om Nummen i Vapenbroby, hus av trä, ofta förfallna, är i allmänhet planerade av Helena Vainion 1953-54. Gatans benämning, såsom Kolagatan, hänvisar till områdets uppkomsthistoria. Den andra bostadskomplexet ligger norr om järnvägen, i norra änden av Syväraumagatan. Den tredje stadsdelen presenteras i planer som utvidgar stadens bebyggda områden 1922 (Anders) och 1937 (Kalamo). Raumo, Raumo, är den första av familjens tätaste egnahemshus längs Sötmarks- och Säkäsgatan bildar en pittoresk gatumiljö. Framför husen finns en liten framgård, de egentliga trädgårdarna ligger mitt i kvarteret. Planerna har utarbetats vid stadens byggnadsbyrå 1939, de envånings små trähusen är uppbyggda av invånarna, många av arbetarna vid Lönnströms fabrik. Svenskt husområde är ett under krigen byggt svenskt finansierat typhusområde, där envånings trähus ligger på tomten mot gatan. Familjehusen på Sukarsgatan 1946-47, tvåvåningshus med timmerstomme, och de tvåvåningshusen i norra ändan av Djupraumagatan, som rivna, är typiska byggnader från återuppbyggnadsperioden. Den tidens egnahemshus präglas av ett inrett vindsvåningsvåningar, som på Sjömansgatan i förfallna hus på en och en halv våning från 1950-talet.Ota:s radhus representerar den byggnadstyp som kännetecknar förortsregionerna. De av Keijo Vall planerade radhusen från 1959 är tegelklädda, och putsdelarna i de graderade bostäderna har olika färg. Bakom dem ligger de vita av Veijo Martikainen ritade platta radhusen från 1962.
