Arkkipiispantalo
Behovet av ett nytt ärkebiskopshus kom upp 1884. Det gamla huset konstaterades vara i dåligt skick och dess ställning i Åbo efter branden hade förändrats. Länsarkitekten von Heideken utarbetade en plan för placeringen av de nya byggnaderna på den tidigare tomten, ritningar för de nya sidobyggnaderna och en kostnadsberäkning för hela renoveringen. Senaten beviljade medel för projektet och fastställde kostnadstaket till 100 000 mark. Arkitekt Sebastian Gripenberg fick göra ändringarna, och ett av utkasten valdes till förslag för senaten. Vid överstyrelsen för allmänna byggnaderna fick arkitekt Jac. Ahrenberg i uppdrag att utarbeta husets slutliga ritningar. Ritningarna har utöver Ahrenberg undertecknats av överstyrelsens dåvarande direktör J. L. Lindqvist. Ritningar över fasaden, rummen i andra våningen och källarvåningen fanns inte i utkasten, så dessa blev helt och hållet Ahrenbergs uppgift. Senaten fattade byggnadsbeslutet 1887 och konstaterade ytterligare särskilt att både huvudbyggnaden och gårdsbyggnaden skulle byggas av sten. Planen för trädgården och dess planteringar gjordes ursprungligen av A. F. Rydberg, en vid den tiden i Åbo verksam trädgårdsarkitekt av svensk härkomst. Utifrån hans planer utarbetade trädgårdsmästaren, Åbo stadsträdgårdsmästare O.R. Gauffin, den slutliga planen och utförde arbetet. Det svarta gjutjärnsstaket som restes längs biskopshusets kanter mot gatan tillverkades av Turun Rautateollisuus, som låg i grannkvarteret, sannolikt utifrån arkitekt Reinius ritningar. I staketet upprepas som dekormotiv en båge som påminner om biskopsstavens krok, med en stiliserad lilja i mitten. I portarna finns i sin tur stora korsmönster. Byggnadsarbetena, som pågick i tre år, blev färdiga 1890. Utifrån, särskilt från huvudingångens sida, ser ärkebiskopshuset tvåvånigt ut, trots att den andra våningen till största delen är vindsutrymme. Huvudfärgen på palatset, som representerar nyrenässansstil, blev teglets brutna röda, mot vilken de ljusare väggpartierna och fönsterlisterna avtecknar sig. Dekoration har använts på fasaden endast i vissa detaljer, såsom i växtmotivornamenten på de symmetriska och rundbågiga fönsterlisterna. Listerna med gavelfält kring de större fönstren i fasadens båda ändar är i sina kanter mer dekorativa än de sex övriga fönsteromfattningarna. Husets takfot är i enlighet med stilen bred och dekorativ. Runt husets båda gavlar löper upptill symboliska liljeband i vägglisterna. Också husets hörn framhävs av ljusa hörnkvadrar. Den rundbågiga dörren vid ingången i gaveln smyckas av fyrkantiga pelare med förenklade kapitäl på båda sidor. Ingången kantas av ett linjeornamentmönster. Enligt tidens sed var ståtligheten avsedd uttryckligen för fasaderna mot gatan. På husets andra sida, från gårdsparkens håll, är väggen enfärgad. Ärkebiskopshuset innehöll både biskopens mottagnings- och representationsutrymmen, bostaden och tjänstefolkets utrymmen. Den stora salongen var avsedd som fest- och representationsutrymme. Den kunde förenas med matsalen genom dörrar. Salarnas väggar var delvis panelade och i båda fanns dekorativa majolikaugnar. I nedre våningen fanns också biskopens mottagningsrum och arbetsrum samt husbondens sovrum och barnkammare, vardagsrum, serveringsutrymme och kök. I alla boningsrum fanns kakelugnar. Byggnadens andra våning var reserverad för bostadsutrymmen. Sammantaget var bostadsutrymmena avsedda för en tämligen stor barnfamilj. Åtskiljandet av de privata boningsrummen och representationsutrymmena förverkligades först vid renoveringen 2009-2010, då ett kök och en egen separat ingång byggdes i övre våningen. Ytan på utrymmena i ärkebiskopshusets första våning var 479 m² och på bostadsutrymmena i andra våningen 153 m². Samtidigt med huvudbyggnaden blev en gårdsbyggnad färdig på tomtens norra sida, gjord enligt Ahrenbergs ritningar. I den kom utrymmen för tjänstefolkets bruk samt skydd för husdjuren och hästvagnarna.
