Louhisaaren kartanolinna

Louhisaari herrgård ligger i Masku Askainen i kulturlandskapet vid Mynämäenlahti, på den södra stranden av Mynämäenlahti som tränger sig långt in i landet, på en klippa som en gång låg vid havet. Herrgården med sidobyggnader låg ursprungligen på en udde eller ö, medan havet skilde dem från ekonomibyggnaderna.

Strandlinjen vid havet söder om herrgården har dragit sig tillbaka ca 300 meter till följd av landhöjningen. Louhisaaris landskapsstruktur, som hör till de mest märkliga byggnadsprojekten under stormaktstiden i Finland, har sina rötter i medeltiden, och kulturlandskapets grunddrag återspeglar den herrgårdsmiljö som formades under stormaktstiden.

Louhisaari och det tjugo år senare uppförda Sarvilahti i Pernå är de enda herrgårdar för högadeln i Finland som byggts i enlighet med stormaktstidens arkitekturideal. Louhisaaris holländska barockstilsbyggnad, med sidobyggnader på ömse sidor om gården, är strikt symmetrisk till sin komposition. De låga sidobyggnaderna är varandras spegelbild på vardera sidan om huvudbyggnaden, med en grusbelagd hedersplats mellan sig.

Symmetrin framträder också i byggnadernas fasader och planlösningar. Den trevånings huvudbyggnadens dominerande ställning betonas av det höga taket med anknytning till holländsk palatsarkitektur. Herrgårdens sandstensbarockportal med inskriptionstavlor, sandstensockel, takkonsoler och takgavlar är de enda dekorativa detaljerna på den vitmenade fasaden.

När man nalkas byggnaden över hedersplatsen fästs uppmärksamheten speciellt vid den dekorativa huvudentrén som ett fängslande element i en i övrigt avskalad fasad. Fönstren har rokokotidens 16-fältiga spröjsindelning. Användningen av de olika våningarna planerades enligt medeltida bosättningstraditioner.

Den första våningen omfattade uppehållsrum för tjänstefolket samt ekonomi- och förrådsrum. Den andra våningen var herrskapets bostadsvåning, vars fasta inredning omgestaltades i rokokokostil 1760–1770 enligt planer av murarmästare C.F. Schröder som tjänstgjorde som stadsarkitekt i Åbo. Den tredje våningen med sina salonger var festvåningen, som med sina bevarade ursprungliga takmålningar är det enda bevarade representationsrummet från stormaktstiden i Finland.

Samma planlösning upprepas på varje våning, och de förbinds av en korshvälvd trappa som stiger upp från entréhallen samt av tjänstefolkets spiraltrappa. Källaren i den sydöstra sidobyggnaden kan vara äldre än de övriga byggnaderna, möjligen från 1500-talets byggnadsperioder. Samma tids byggsätt antyds även av byggnadens fyrarumslösning.

Borgköket och bageriet låg i den nordvästra sidobyggnaden fram till år 1792. Sidobyggnadernas höjd med valmat sadeltak härrör från 1770-talet. Hedersplatsen avslutades ursprungligen av en mur byggd i linje med sidobyggnadernas gavlar. Idag avgränsas gruset mot gräs vid grunderna för den nya stenmur med vilken gården utvidgades på 1700-talet.

I samband med restaureringen har ett järnstaket tillkommit här, med utgångspunkt i det rokokostilsstaket från 1700-talet som finns mellan huvudbyggnaden och sidobyggnaderna. Den björkallé på två kilometer som planerats längs axeln till herrgårdens huvudentré och fått sin slutliga sträckning under 1700-talets första hälft förbinder herrgården med Askais kyrka, som likaså uppfördes av Flemingarna.

Halvvägs, i den s.k. Tempelkurvan, gör vägen en rätvinkel i riktning mot kyrkan. Enligt traditionen ska det ha funnits någon form av ett trätempel eller lusthus uppe på kullen. Kullen är förmodligen knuten till den engelskstilspark som anlades vid sekelskiftet 1700–1800. Louhisaari herrgårds och kyrkans byggande vävdes samman under Herman Flemings ledning till ett enda byggnadsprojekt, som speglar den nära relationen mellan adeln och socknen.

Till båda byggarbetsplatserna kom murare och byggmästare från Stockholm. Herrgårdens park härrör i sina grunddrag från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. I herrgårdens omedelbara närhet finns spår av en gammal frukt- och nyttoträdgård med ursprungligen enklare kvartersindelning. De låglänta markerna som blottades till följd av landhöjningen lämpade sig för en engelskstilslandskapspark, för vilken den omgivande naturen på Myllymäki och Paratiisimäki lämpade sig som kraftfulla landskapselement.

I parken finns ett badhuspaviljong byggt 1825 av Mannerheimarna vid dåtidens strandlinje, ritat av A.F. Granstedt. Till herrgårdens byggnadskomplex hör även ett mejeri och en lagerhall från 1900-talets första hälft. Myllymäki är en klippbacke som gränsar till Louhisaari-viken och som haft en kvarn åtminstone sedan 1700-talet.

Från herrgårdens strandpark till Myllymäki leder en Pengertie (vägbank) kantad till största delen av klibbal. Den en gång viktiga förbindelsen till väderkvarnen och Myllymäkis strandbrygga samt vidare till Paratiisimäki är en av de äldsta bevarade strukturerna i Louhisaari park. På 1800-talsteckningar skönjs träd klippta till häckform, sådana har de vårdats ända in på 1900-talets första decennier.