Louhisaaren kartanolinna

Louhisaari herrgård ligger i Villnäs i Masku, i kulturlandskapet kring Mynämäenlahti. Den står på en klippa som en gång låg vid havet, på södra stranden av den vik som skjuter långt in i landet. Herrgården och dess sidobyggnader låg ursprungligen på en udde eller en ö, och havet skilde dem från ekonomibyggnaderna.

Strandlinjen gick en gång ända fram till södra sidan av herrgården, men landhöjningen har dragit den omkring 300 meter längre bort. Louhisaari hör till de mest betydande byggnadsprojekten i Finland under stormaktstiden. Landskapets struktur går tillbaka till medeltiden, och kulturlandskapets grunddrag speglar den herrgårdsmiljö som växte fram under stormaktstiden.

Louhisaari och Sarvlax i Pernå, som byggdes tjugo år senare, är de enda bostadsherrgårdar för högadeln i Finland som uppförts enligt stormaktstidens arkitekturideal. Huvudbyggnaden representerar holländsk barock, och tillsammans med sidobyggnaderna på ömse sidor om gården bildar den en strängt symmetrisk komposition.

De låga sidobyggnaderna ligger som varandras spegelbilder på var sin sida om huvudbyggnaden, med en grusad hedersgård emellan. Symmetrin syns också i byggnadernas fasader och planlösningar. Huvudbyggnaden har tre våningar, och dess dominerande ställning förstärks av ett högt tak som anspelar på holländsk palatsarkitektur.

Fasaden är vitkalkad, och de enda detaljer som pryder den är barockportalen av sandsten med sina inskriptionstavlor, sandstenssockeln, konsolerna under takfoten och takgavlarna. När man närmar sig huset över hedersgården fastnar blicken särskilt på den dekorerade huvudentrén, som blir ett fängslande motiv i en annars avskalad fasad.

Fönstren har den 16-rutiga spröjsindelning som hörde till rokokotiden. Våningarnas användning planerades efter boendevanor som ännu gick tillbaka till medeltiden. Första våningen rymde uppehållsrum för tjänstefolket samt ekonomi- och förrådsutrymmen. Andra våningen var herrskapets bostadsvåning. Dess fasta inredning gjordes om i rokokostil på 1760- och 1770-talen, efter ritningar av murarmästaren C.F. Schröder, som då skötte stadsarkitektens uppgift i Åbo.

Tredje våningen med sina salar var festvåning, och eftersom de ursprungliga takmålningarna finns kvar är den det enda representationsutrymme från stormaktstiden som bevarats i Finland. Samma planlösning återkommer i alla våningarna. De binds samman av en trappa med korsvalv som stiger upp från entréhallen och av tjänstefolkets spiraltrappa.

Källaren i den sydöstra sidobyggnaden kan vara äldre än de övriga byggnaderna och härröra från byggnadsskeden på 1500-talet. Åt samma tids byggnadssätt pekar också byggnadens planlösning med fyra rum. Slottets kök och bakstuga låg i den nordvästra sidobyggnaden fram till 1792. Sidobyggnadernas sadeltak, som är valmade upptill, har fått sin form på 1770-talet.

Hedersgården stängdes ursprungligen av en mur som var byggd i linje med sidobyggnadernas gavlar. I dag möter grusplanen gräsmattan ungefär där grunden ligger till den nya stenmuren kring den gårdsplan som utvidgades på 1700-talet. I samband med restaureringen har ett järnstaket satts upp här, med 1700-talets rokokostaket mellan huvudbyggnaden och sidobyggnaderna som förebild.

En två kilometer lång björkallé är planterad i axeln från herrgårdens huvudentré, och den fick sin slutliga sträckning under första hälften av 1700-talet. Allén förbinder herrgården med Villnäs kyrka, som Flemingarna likaså lät bygga. Halvvägs, i den krök som kallas Temppelinmutka, svänger vägen i rät vinkel mot kyrkan.

Enligt traditionen ska det ha stått något slags "tempel" av trä eller ett lusthus uppe på kullen. Kullen hör troligen samman med den engelska landskapspark som anlades vid övergången mellan 1700- och 1800-talet. Bygget av Louhisaari herrgård och bygget av kyrkan vävdes under Herman Flemings ledning samman till ett enda byggnadsprojekt, vilket speglar hur nära släkten och församlingen stod varandra.

Till båda byggarbetsplatserna kom murare och byggmästare från Stockholm. Herrgårdens park har sina grunddrag från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Nära herrgården finns spår av en gammal frukt- och nyttoträdgård, och dess kvartersindelning är enklare än den ursprungliga. De låglänta marker som landhöjningen blottade lämpade sig för en engelsk landskapspark, och den omgivande naturen på Myllymäki och Paratiisinmäki gav parken starka landskapselement.

I parken står en badpaviljong som familjen Mannerheim lät bygga 1825 vid den dåvarande strandlinjen, ritad av A.F. Granstedt. Till herrgårdens byggnadsbestånd hör dessutom ett mejeri och en förrådsbyggnad från början av 1900-talet. Myllymäki är en bergsbacke som gränsar till viken vid Louhisaari, och där stod en kvarn åtminstone på 1700-talet.

Från herrgårdens strandpark till Myllymäki leder vägen Pengertie, som till största delen kantas av klibbal. Den var i sin tid en viktig förbindelse till väderkvarnen, till bryggan vid Myllymäki och vidare till Paratiisinmäki, och den hör till de äldsta bevarade anläggningarna i Louhisaari park. På bilder från 1800-talet syns trädbeståndet klippt till häck, och så sköttes det ännu under 1900-talets första årtionden.