Hönsåkerskullen

Målet ligger i Karija stadsområde söder om Krogårdsvägen, vid gränsen mellan Kila och Krogårdsbyarna på en gård i Alsätra gård (200 x 100 m) som ligger på en kulle (200 x 100 m). Platsen är en 1:a kulle söder om Salpausselkä sluttning som går västerut, söderut och österut. Marken i backen är sandig i norra änden och lera i södra delen.

Gården på den numera öde gården är ganska öppen, men i sluttningarna växer tät blandskog. Gräsets södra sluttning och norra sida har tidigare varit åker. I södra kanten utmärker sig två terrasser, varav åtminstone den övre ansluter sig till åkern. Under bronsperioden har backen bildat ett smalt och lågt kannans sydöstra kant som skiljer vattendragen Mustionjoki och Lepinjärv från sin omgivning.

Platsen är funnen 1914 (Nyberg; Svaetichin) och 1931 (Cleve), då man från backen kartlagt två röykhus, Hönsåkerslullen 1 och 2. Hönsåkerskullen 1 strax norr om huvudbyggnaden har undersökts 1939 och 1946 (af Hällström). Enligt utgrävningarna skulle det ursprungligen ha funnits ett bronsåldersblandat hålrum (halk. 12-16 m), där det hade funnits en begravning i en avlång stenram (3.10 x 0.5 m).

Utanför den kantcirkel som observerats i Röttet har man funnit ett överflöd av vapen och smycken från folkvandringstiden med brandgropsgrav (1 x 1 m). Rökmössan och brandgropsgraven täcks av en rikligt upphittad marovingtids brännkalmsten. Den jordblandade röset Hönsåkerskullen 2 från föregående 30 m öster har delvis undersökts 1991 (Moisanen), vilket lett till att man upptäckt en sluten vapengrav för merovingaren.

Det är tydligen en sekundär begravning. Kanske en ringsten i mitten och kanten. Större delen av den förmodligen oskadade fornlämningen är ännu outforskad. Vid inventeringen 1982 (Herrluoto - Suominen) har man upptäckt ett litet jordblandat rös (3.5 x 3.5 m), som inte längre med säkerhet har hittats.

Resten kan ha att göra med åkerterrasser som skiljer sig åt i sluttningen. Vid försöksgropningen 1991 fann man också kulturlager och fynd som hänför sig till järnålderns hemvist. Den norra delen av boplatsen har undersökts genom försöksgrävningar 1992 (Kankunen), varvid material från metallåldern och eventuellt stenåldern har återvunnits.

Hönsåkerskullen är en fornlämning som historiskt sett är betydande och delvis förstörda. Med undantag för den undersökta norra delen bör området bevaras så intakt som möjligt.