Villa Bjälbo

Arkitekt Frans Ludvig Calonius ritade och lät uppföra Kesäranta som sin sommarvilla år 1873. Villan låg vid färdigställandet utanför Helsingfors stads gränser och var en del av Meilahti villaområde, dit många välbärgade helsingforsare lät uppföra sina sommarvilor under slutet av 1800-talet. År 1887 övergick Kesäranta till Finlands Banks kassör Carl Robert Ignatius ägo.

Ignatius lät genomföra genomgripande ändringsarbeten under Elia Heikels ledning. Heikel tillbyggde det för byggnaden karakteristiska 20-metriska tornet samt en veranda på byggnadens havssida. År 1904 köpte staten Kesäranta och det gjordes till Finlands generalguvernörs ämbetsbostad. Dess förste brukare var Nikolai Bobrikov, som dock bara hann bo i Kesäranta en kort tid, ty han sköts ihjäl samma sommar.

Bobrikovs efterträdare Ivan Obolenskij, Nikolai Nikolajevitj Gerhard, Vladimir Aleksandrovitj von Boeckmann och Franz Albert Aleksandrovitj Seyn bodde var och en i tur och ordning i Kesäranta. Efter inbördeskriget bodde den tyska Östersjödivisionens befälhavare Rüdiger von der Goltz i huset och senare riksföreståndaren Carl Gustaf Emil Mannerheim.

Under åren närmast efter självständigheten etablerade sig byggnaden emellertid snabbt som statsministerns ämbetsbostad. Numera hålls ofta sommartid i Kesäranta ett regeringsrådsmöte som kallas kvällsskolan. Kvällsskolan samlas onsdagskvällar. Namnet härleds ur slutet av 1930-talet, då statsminister A.K. Cajander började kalla ministrarna till Kesäranta för att diskutera ärendena vid statsrådets allmänna session som hölls på torsdagarna.