Villa Bjälbo

Arkitekten Frans Ludvig Calonius ritade Villa Bjälbo och lät uppföra den som sin sommarvilla år 1873. När villan stod färdig låg den utanför Helsingfors stads gränser och hörde till Mejlans villaområde, dit många välbärgade helsingforsare lät bygga sina sommarvillor under senare delen av 1800-talet.

År 1887 övergick Villa Bjälbo i Finlands Banks kassör Carl Robert Ignatius ägo. Ignatius lät göra omfattande ändringsarbeten i byggnaden under ledning av Elia Heikel. Heikel byggde till det 20 meter höga torn som är kännetecknande för byggnaden, och en veranda på husets havssida. År 1904 köpte staten Villa Bjälbo och gjorde den till ämbetsbostad för Finlands generalguvernör.

Nikolai Bobrikov var den förste som använde bostaden, men han hann bara bo i Villa Bjälbo en kort tid, eftersom han blev skjuten samma sommar. Bobrikovs efterträdare Ivan Obolenskij, Nikolai Nikolajevitj Gerhard, Vladimir Aleksandrovitj von Boeckmann och Franz Albert Aleksandrovitj Seyn bodde var och en i tur och ordning i Villa Bjälbo.

Efter inbördeskriget bodde den tyska Östersjödivisionens befälhavare Rüdiger von der Goltz i huset, och senare riksföreståndaren Carl Gustaf Emil Mannerheim. Under åren efter självständigheten etablerade sig byggnaden emellertid snabbt som statsministerns ämbetsbostad. Numera hålls regeringens överläggning, den så kallade aftonskolan, ofta i Villa Bjälbo om somrarna.

Aftonskolan samlas på onsdagskvällar. Namnet har sitt ursprung i slutet av 1930-talet. Då började statsminister A. K. Cajander kalla ministrarna till Villa Bjälbo för att diskutera de ärenden som skulle behandlas vid statsrådets allmänna sammanträde, som hölls på torsdagarna.