Tukikohta I:3 (Niinisaari)

En grotta från första världskriget med byggnadstidpunkten 1916–1918. Målet ligger i en skog på södra stranden av Borgarviken, cirka 300 m öster om Tryviksvägen. Grottan är uthuggen i en bergbacke omgiven av en blandad skog med barrvedsseger. Söder om objektet har det funnits en skjutbana i slutet av 1900-talet som utmärker sig i terrängen som en grävd grop och omgivande vallar.

En grotta som bryts i en klippa är rektangulär, har en bredd på 6,5 m, en längd på 25 m och en höjd på 3,5 m. I grottan finns ett betonggolv som i främre delen är svårt sprucket, i övrigt ganska i gott skick. Väggarna och taket är inte betanerade och byggandet av grottan är ofärdigt. I grottan leder en förbindelsegrav från väst sydväst till klippan och framför den finns stora stenbrottsvallar.

Enligt den ryska militärkartan har man planerat strids- och förbindelsegravar runt grottan, men arbetena började tydligen inte eftersom det inte finns några tecken på dem i terrängen. Från grottans södra sida löper en förbindelseväg som i väster är förenad med Tryviksvägen och svänger på grottans östra sida mot Porvarvikens strand.

Vägen är numera täckt med sand, men på vägavsnittet till stranden är kullerstensbeläggningen fortfarande synlig (I: väg3). På den sydvästra sidan av vägen finns det två gropar (cirka 5 m x 9 m och 6 m x 11 m, djupen 0,5–1 m) som kan anknyta till fästningsarbetena, men som är ganska vaga till baracktryckningar.

Målet hör till bas I, vars försvarsstationer ligger på Niininholmen (stödpunkter I: 3–6, 9, hinder1, vägar 2–3) och Svartberget (stödpunkter I: 10–21, kanonbatteri 61, två brunnar, barackområde, kabelspår, väg1). Basen har även omfattat ett förstört kanonbatteri 62 och flera försvarsstationer planeras, men planerna hinner inte genomföras.

Föremålen för bas I utgör huvudstadsregionens bäst bevarade fästningskomplex. Byggnaderna har delvis blivit oavslutade, så att man inom området kan se olika befästningsanordningar samt tidens byggnadsmetoder och arbetsordningar.