Sääksmäen kolerahautausmaa

På Väderbacken inrättades en särskild begravningsplats för de döda i kolera. Tanken på att sjukdomar skulle spridas genom kroppar och annat organiskt avfall, dvs. stark och att man skulle begrava de döda i kolera på den vanliga kyrkogården kändes farlig. Koleragravar bildades på många håll. Enligt berättelsen grundades Väersämäki kyrkogård i kolera på gården för den döde familjen 1831, där familjemedlemmarna begravdes.

Enligt den skulle Mikko Matinson och hans familj ha bott längs vägen från Huittula till Ritvala över åsarna, i Rironmäki, cirka en halv kilometer öster om Huittulas gruppby. 1831 invigde församlingen en kolerakyrkogård. På kartan över storskifte på 1870-talet har man markerat Rirobacken som en begravningsplats som lämnats kvar i skiftet som byns samfällda mark.

Kyrkogården skulle nog ha fått vara i fred om den inte låg i sandåsen. Den snabba tillväxten i närbelägna Valkeakoski på 1950-talet krävde också sand. Den transporterades till såväl Valkeakoski som till andra tätorter i området förutom Väärsmäki bl.a. från Lempäälä och Lempääkälä. I 1950- och 60-talens konst beslöt skifteslaget att utnyttja sandreserverna på samjorden.

Eftersom platsen var känd som en gammal kyrkogård, fann man ett lämpligt användningsområde för marken på Valkeakoski kyrkogård, som då utvidgades. Inget större beslut fattades om att förvandla en kyrkogård till grushåla, inte heller om behandlingen av kvarlevor av avlidna personer. På detta sätt blev de döda på den gamla koleragraven och sand från flera meters djup till fyllnadsjord.

Koleragraven blev en avstjälpningsplats för byborna. Mer information om Birkalands landskapsmuseums Museum Klocka 2020. Kreta Lesell, forskare vid Museiverket, kollade objektet 12.5.2020 och konstaterade att grustäkten troligen har förstört objektet, men det är möjligt att det finns kvar på sandgropens kanter. I norr om sandgropen upptäcktes små gruvor som kan ha samband med 1800-talets bebyggelse.