Rusko kyrka

Kyrkan i Rusko är en medeltida stenkyrka. Den ligger högt på en backe, och en medeltida handling anger läget som "in monte Ruscho". Kyrkan hör till de minsta i Finland. Söder om kyrkan finns en klippig, enbevuxen mark som har bevarats i naturtillstånd, och där har man konstaterat en rik växtlighet av medeltida ursprung.

Tegeldekoren på kyrkans östra gavel består av ett stort likarmat kors med nischer runt omkring. Västgavelns övre del av tegel förnyades på 1600-talet. Kyrkan har en charmig interiör, och kyrksalen är enskeppig med fyra travéer. Stjärnvalven vilar på sköldbågar och på pilastrar, alltså flata väggpelare.

Till sin form påminner välvningen om stjärnvalvsserien i Åbo domkyrkas mittskepp. Den tunnvälvda sakristian är äldre än långhuset. I kyrkan finns två bevarade medeltida altaren av murat tegel. Det ena är huvudaltaret, som är murat i östväggen. Det andra är ett sidoaltare vid norra väggen, öster om dörren till sakristian.

Sannolikt är det ett Maria-altare, och det fungerar som predikstolens fot. Den fasta inredningen härstammar delvis från den restaurering som gjordes på 1920-talet. Bänkkvarteren med dörrar, sidobänkarna i koret och prästbänkarna på var sida om altaret ger kyrkan en harmonisk stämning. Samma intryck ger golvuret, som församlingens ungkarlar donerade 1781.

Den rödmålade klockstapeln sydost om kyrkan är från år 1744. Dess nedre del av sten inreddes till bårhus 1927. Det gamla trädbeståndet på kyrkogården visar hur stor den var på 1800-talet. Biskop Maunu I kom från byn Märttelä i Rusko, och minnesmärket över honom är från år 1929 och donerat av Amos Anderson.