Peräahde-Hotopohja

Platsen kontrollerades vid inventeringen den 15 oktober 1997, då inventeringsmannen fick tillgång till stenföremål (KM 30568.1-3) och kvartsar (:4) som jordägaren upptäckt under årtiondena, samt samlade in några nya kvartsfynd (:4, :6-8). Hela fyndområdet sträcker sig i öst-västlig riktning drygt 400 m och från söder till norr cirka 400-500 m. Upptäcktområdet är egentligen indelat i tre olika områden: 1. Sten- och kvartsfynd på Västbanken, sten- och kvartsfynd på den andra östra delen samt trästycken och föremål från den tredje sumpmarken.

De fynd som tagits i anspråk är (områdesnr 2) en tväryxa i Bottenvikens sandgrop från 1950-talet, :4-7 från lägenhetens åkrar i öster och sydost samt :3 och :8 från en del av den klippiga Suomalaari i mitten av den smälta viken från åkern, från huset ca 280 m öster. Den sistnämnda kan betraktas som en särskild bostad av vattenområdet, även om den här endast räknas som ett separat objekt för Bottenviken-Hotobotten. mejsel (:1) har hittats på sidan om Hotobottens lägenhet (Rn:o 1:12), strax nedanför husets yttre byggnad i åkern.

Delarna av sandgropen kan ha förstörts i huvudsak eller helt; först vid husbehov och senare vid TVL:s uttag av sand. fynden av sandgropen är ca 50-55 m höga. Åkerfynd är lägre, cirka 35-45 m från höjden och finns nästan ända fram till gränsen för den kloakrenade åkern. Dessutom har Kostiainen i träsket hittat olika bearbetade trästycken, en del tydligen bl.a. klibbiga mjärde vid ett dike som följer kärrets västra kant och åkerns nedre kant på Bottenvikens gård i norr, nätstenar (stjälkar och tydligen spåriga tryckstenar) på Hotobottens sida gränsen mot de på grundkartan märkta ladugårdarna längre bort från träsket samt eventuellt båtens sidobågsträd från Suomalaaris östra kant.

På 1800-talet före Lojosjöns vattenfall (ca 1,5-2 m) sträckte sig det egentliga sjöområdet också ända hit från nuvarande sjöviken, Suuravesi, mer än 1,5 km bort. Det verkar alltså som om det finns en omfattande stenåldersbebyggelse på platsen, som även på grund av höjderna dateras från den tidiga mesolitiska tiden åtminstone under sen mesolitisk tid, helskinnade längre.

Vid inventeringen fann man även flera andra stenåldersbebyggelse- och fyndplatser i närheten av fornlämningsområdet på grund av skogsanvändning och planerad jordbearbetning. Inga fynd som tyder på en stenålders bosättning kunde upptäckas vid avvänjning, teststickor och ytplockning.