Matosaari

På sydöstra sidan av Santahamina, Matoholmen söder om Jollas, byggdes 1855 ett kanonbatteri. Matoholmen har redan på 1800-talet haft kontakt med fastlandet via en bro eller en smal landbank och idag utgör den en smalhalsig udde vid Jollas södra kant. Till Nieme leder Matoholmsvägen från Jollas herrgård.

Ursprungligen tillhör ön Jollas herrgård. På den klippiga udden växer en del tall och lövträd och undervegetationen är på sina ställen ganska ymnig. Hela kanonbatterit på Matoholmen innehåller en jordartad batteriutrustning och en jordartad krutkällare. Kanonbatteriets bröstvall är cirka 130 m lång, cirka 2 m hög och 1,5–3 m bred och dess nedre kant utmärker sig på vissa ställen under vallen med sprängda blockstenar.

Ruttkällaren utmärker sig i bakgrunden av ett batteri med cirka 3–4 m hög, rund jordkupol med cirka 12 m i diameter. På kanonbatteriet och omgivningen finns även ruinerna av en villa som byggdes i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet samt rester från villans trädgård. På Matoholmens östra kant finns klipphuggningar på stranden, såsom hjärtat och initialerna H, HH, TA och GI.

Från batteriet och dithörande konstruktioner har man bevarat stationsformler och ritningar från åren 1855, 1856 och 1884. Ritningar finns för 12 och 9 kanoners batterier, krutkällare, kanonhörnens smältugn samt för att förvandla förbandet till en vaktstuga. På 1877 års fästningskarta vid Jollas nordöstra spets, Östra Ängsudden är märkt med ett kanonbatteri m, hvarpå vägen leder från Jollas torp, men det är osäkert om byggnadsarbeten någonsin blifvit utförda.

På denna karta har inte Matosarernas kanonbatteri skildrats. I mitten av 1800-talet på grund av Krimkriget befästes Viapors fästning och på de närliggande öarna Sveaborg, såsom Santahamn, Nuottaholmen, Komässan och Lattaholmen, byggdes då flera kanonpatrar, varav många bevarats som fasta fornlämningar.