Louhisaaren kartano ja Askaisten kirkko

Louhisaari herrgård och Askainens kyrka bildar en unik helhet som hänger samman både i tid och i landskapet. Som byggprojekt hör Louhisaari till de mest betydande under stormaktstiden i den finska delen av riket. Dess landskapsstruktur går tillbaka till medeltiden, och kulturlandskapets grunddrag återspeglar den herrgårdsmiljö som växte fram under stormaktstiden.

Louhisaari och Sarvlax i Pernå, som byggdes tjugo år senare, är de enda herrgårdar i Finland som byggts som bostäder för högadeln enligt stormaktstidens arkitekturideal. Herman Fleming lät uppföra herrgårdsanläggningen i mitten av 1600-talet. Den medeltida herrgården ligger på södra stranden av Mynämäenlahti, en vik som skjuter långt in i landet, på ett berg som förr gränsade till havet.

Slottet i tre våningar har ett högt holländskt tak och är influerat av holländsk palatsarkitektur. Ovanför barockportalen sitter en inskriptionstavla i sandsten med årtalen 1655 och 1761 (renovatum). Den andra våningen har varit den egentliga bostadsvåningen. Dess fasta inredning gjordes om i rokokostil på 1760–1770-talet enligt Chr.

Fr. Schröders utformning. Den tredje våningen är det enda representationsutrymme från stormaktstiden som bevarats i Finland. I dess salar finns ursprungliga takmålningar kvar. Hedersgården är sandad och avgränsas av huvudbyggnaden och två sidobyggnader från 1600-talet. Formen på sidobyggnadernas sadeltak, som är valmade upptill, härrör från en reparation på 1770-talet.

Herrgårdsparken är i sina grunddrag från slutet av 1700-talet. Som parkskog fortsätter den in i den närbelägna skogsdungen vid Myllykallio och upp på Temppelinmäki. Vid havsstranden i parken står ett badhus som familjen Mannerheim lät uppföra 1825. Det är med största sannolikhet ritat av C.L. Engel.

En björkallé förbinder herrgården med Askainens kyrka. Den är planterad i axeln från herrgårdens huvudingång och fick sin slutliga sträckning i början av 1700-talet. Stenkyrkan och dess inventarier speglar det nära förhållandet mellan herrgården och församlingen ända fram till 1800-talet. Kyrkan är ljust kalkad och har ett spåntak i holländsk stil med svängda takfall.

Den enskeppiga kyrksalen är helt vitkalkad och indelad i tre valvfack. Dess åttadelade valv saknar ribbor. Kyrkans blyinfattade fönster är de äldsta i landet. I dem finns glasrutor från 1653 bevarade. Dörrbladens rombformade paneler samt beslagen och nycklarna är från 1600-talet. Till kyrksalens fasta inredning hör korbänkarna, altarringen och herrskapets läktare på båda sidor om koret.

Dit hör också predikstolen med ljudtak, som Herman Fleming och hans hustru Kristina Rosladen skänkte. Claus Gabriel från Flensburg snidade den i ek, i yppig barockstil. I kyrkan finns dessutom flera begravningsvapen över medlemmar av släkten Fleming. Parkvägen från Louhisaari slutar vid klockstapeln, som byggdes 1779 under ledning av Mikael Piimänen och har spåntak.

Klockstapelns breda bottenvåning är av sten och vitputsad. Klockvåningen är åttkantig och kröns av en lökkupol med en vindflöjel i toppen. En kyrkklocka av medeltida form och en klocka av 1500-talstyp har enligt traditionen skänkts av Louhisaari herrgård. Den tredje klockan göts i Tallinn 1548. Kyrkan omges av en kyrkogård kantad av lövträd.

I dess södra kant står den grevliga och friherrliga släkten Mannerheims nyklassicistiska gravkapell från 1823, ritat av C.L. Engel. Louhisaari herrgård och kulturlandskapet kring den ingår i det nationellt värdefulla landskapsområdet vid Mynämäenlahti.