Varför besöka
Louhisaari, som Herman Fleming lät bygga vid mitten av 1600-talet, reser sig på en klippa vid Mynämäenlahti, och tillsammans med Askais kyrka bildar gården en tidsmässigt och landskapligt enastående helhet — högadelns stormaktstidsgårdar i Finland är bara två.
Att se: Gå upp till tredje våningen: salarnas ursprungliga takmålningar gör den till det enda bevarade representationsrummet från stormaktstiden i Finland. Lägg också märke till sandstenstavlan ovanför barockportalen med årtalen 1655 och 1761.
Om platsen
Louhisaari herrgård och Askainens kyrka utgör en unik, tidsmässigt och landskapsmässigt sammanhängande helhet. Louhisaaris landskapsstruktur, som hör till de mest betydande byggprojekten under stormaktstiden i den del av riket som ligger på Finlands sida, ärvs från medeltiden och kulturlandskapets grunddrag återspeglar den herrgårdsmiljö som utvecklats under stormaktsperioden.
Louhisaari och den tjugo år senare byggda Pernja Sarvilahti är de enda bostadskartor som byggts i Finland enligt stormaktstidens arkitekturideal. Louhisaari är en herrgårdsbyggnad som byggdes av Herman Fleming i mitten av 1600-talet. Den medeltida boningsgården ligger vid södra stranden av Mynämäkiviken, som sträcker sig långt inåt landet, på en klippa som låg vid havet.
Det tre våningar höga holländska taket har inspirerats av den holländska palatsarkitekturen. Ovanför barockportalen finns en inskriptionstavla med sandsten med årtal 1655 och 1761 (renovatum). Den andra våningen, vars fasta inredning har omvandlats till rokokokostil enligt Chr. Fr. Schröder under 1760-1770-talet, har varit den egentliga bostadsvåningen.
Den tredje våningen, vars salar bevarat ursprungliga takmålningar, är den enda representationslokalen som bevarats från stormaktstiden i Finland. Den sandklädda hedersgården gränsar till huvudbyggnaden och två sidobyggnader från 1600-talet. Sadlatakformen som staplas av sidobyggnadernas övre del är från 1770-talets reparation.
Herrgårdens park, som utvidgas som parkskog till den närbelägna Myllyklippans skog och tempelbacken, har sina grundläggande drag från slutet av 1700-talet. I parken finns en badbyggnad byggd av Mannerheimarna 1825, vars planerare med största sannolikhet är C.L. Engel. Björkgränd, som fick sin slutliga linje på axeln vid huvudingången till herrgården i början av 1700-talet, förbinder herrgården med Askainens kyrka.
Stenkyrka och dess föremål återspeglar det fasta förhållandet mellan herrgården och församlingen ända fram till 1800-talet. I den ljuskalkade kyrkan finns ett holländskt, lappbågstak. De åttadelade valven i den enskeppiga och tretravade kyrkdeln, som är helt vitkalkad, är rostfria. Kyrkans fönster med blyglas är de äldsta i vårt land.
De har bevarat glasrutor från 1653. Dörrplattornas diagonalpaneler samt slag och nycklar är från 1600-talet. Till kyrksalens fasta inredning hör skalbänkar, altarslöjd, herrskapets läktare på vardera sidan om skalet samt en predikstol av frodig barockstil med ekotak av flensburgaren Claus Gabriel, skänkt av Herman Fleming och hans hustru Kristina Rosladen.
I kyrkan finns dessutom flera begravningsvapen för medlemmar av Fleming-släktet. Det breda bottenskiktet av en klockstapel med patrontak som byggdes 1779 under ledning av Mikael Piimänen, som leder parkvägen från Louhisaari, är av sten och vitt. Klockplanet är åttakantigt och har en lökkupol som slutar på vimpeln.
Klockan består av en medeltida kyrkklocka samt en klocka av 1500-talstyp som enligt traditionen doneras av Louhisaari herrgård. Den tredje klockan är gjuten i Tallinn 1548. Kyrkan omges av en kyrkogård kantad av lövträd, i vars södra kant det nyklassiska gravkapellet från 1823 av greve och friherrefamiljen Mannerheim är ritat av C.L. Engel. Louhisaari herrgård och dess omgivande kulturlandskap utgör en del av Mynämäkivikens nationellt värdefulla landskapsområde.
Officiell beskrivning (Museovirasto) — maskinöversatt från finska
