Gustav III

Gustav III steg på tronen 1771, i ett Sverige där kronan blivit en prydnad — den verkliga makten låg hos en riksdag av kivande partier, den så kallade frihetstiden. Han gjorde slut på den på en enda eftermiddag. År 1772, i en oblodig statskupp genomförd med en född skådespelares känsla för timing, vann han över vakterna, arresterade rådet och räckte sig själv tillbaka den makt hans företrädare förlorat. Han var, före allt annat, en teaterns man — och han hade just regisserat sin egen.

Det som följde var en regering förd som en uppsättning. Han grundade Svenska Akademien och Kungliga Operan, gav landet den guldålder för konst och vitterhet som än bär hans namn — den gustavianska — och byggde teatrar var han kunde. År 1781 byggde han in en ask till teater i ett av Gripsholms runda försvarstorn: ett kanontorn förvandlat till en scen för sextio, hela hans regering i en enda gest. Hans hand nådde österut också. På Sveaborg, den stora sjöfästningen utanför Helsingfors, var det Gustav III som ritade graven åt dess byggare Augustin Ehrensvärd — det bronshjälmskrönta monumentet som står på borggården än idag.

Hans envälde skaffade honom fiender bland adeln han trängt undan, och till slut mötte teaterkungen sitt slut i en teater. Den 16 mars 1792, på en maskeradbal på Kungliga Operan — huset han själv hade grundat — steg en avskedad officer vid namn Jacob Johan Anckarström ut ur den utklädda mängden och sköt honom i ryggen. Han dröjde kvar i tretton dagar, och dog. Kronan gick till hans son, Gustav IV Adolf — som skulle förlora Finland, och sedan sin krona, på just det slott vars teater hans far byggt.