År 1748, på ett gytter av kala granitskär utanför Helsingfors, gav sig Sverige i kast med att bygga en fästning mot Ryssland — och lämnade arbetet åt en ung artilleriofficer vid namn Augustin Ehrensvärd. Det han ritade var större än ett fäste. Han föreställde sig en hel befäst stad som reste sig ur berget, och i dess hjärta ett örlogsvarv för en ny sorts flotta — den grundgående skärgårdsflotta han i åratal förordat, byggd för att slåss bland öarna där djupgående skepp inte kunde följa. Vaubans geometri, tänkt på nytt på nordens skär. Som mest släpade sjutusen man sten åt honom.
Det kostade honom allt han hade, och mer än riket ville ge. Han öste sin egen förmögenhet i det — när kronan inte betalade bekostade han en sjöofficersskola själv — och och det kostade honom även i anseende: när hans politiska parti föll 1766 avsattes han från sitt eget verk, återinsatt först när de kom tillbaka till makten. Han var konstnär lika mycket som soldat, och han målade arbetet medan det reste sig, oljemålning efter oljemålning av fästningsstaden som tog form, som om han inte stod ut med att låta något av det förbli oantecknat. Över Kungsporten lät han hugga in ord som låter som en man som talar bortom sin egen död: Eftervärld, stå här på egen botten och lita icke på främmande hjälp. Han rustade sig för ett slut han aldrig själv fick se — fästningen stod ofärdig medan han levde, och förblev så även efter hans död.
Han dog 1772 utan att få se sitt verk färdigt. Han kunde ha blivit en fotnot — om inte den unge kungen Gustav III hade vägrat låta skaparen vila skild från sitt verk. Så kom han att begravas i fästningens hjärta, under ett monument kungen ritat själv; själva graven och dess historia hör oskiljaktigt till det som ännu står på öarna. Han hade gett sitt liv åt en mur som skulle hålla Finland tryggt för alltid. Trettiosex år efter hans död skulle den muren överlämnas utan strid av Carl Olof Cronstedt — men det är en historia fästningen berättar i sinom tid.