Vanhalinna

Vanhalinnas borgbacke ligger på Aura ås södra strand. Den har legat strategiskt mellan två betydande färdvägar från järnåldern, Aura å och Härkätie. Klippbacken höjer sig cirka 55 meter över havsytan. Den har en dominerande ställning mitt i en omgivning där fornlämningar från järnåldern ligger tätt.

På Vanhalinnas krön har man hittat ett par keramikbitar från Kiukaiskulturen, och undersökningar i sluttningarna har också gett antydningar om verksamhet under stenåldern. Borgbergets egentliga användningshistoria börjar under bronsåldern och fortsätter sannolikt obruten genom hela järnåldern fram till medeltiden.

Den första perioden av aktiv användning under järnåldern dateras till åren 500-800 e.Kr. Vid den tiden jämnades krönet ut, och på den flackaste sluttningen i öster anlades en befästning av pålar. Den aktiva användningen av fästningen började på nytt på 900-talet. Det skedet antas hänga samman med att vikingarnas östliga färdväg togs i bruk.

Borgbergets funktion och de verksamheter som bedrivits där har växlat under århundradenas lopp. Under järnåldern var det ett betydande försvarscentrum som band samman byarna i närheten. På krönet har man påträffat lämningar efter minst 11 byggnader. De yngsta husen har varit timrade, medan de äldsta uppenbarligen har byggts av flätade grenar, att döma av de rikliga förekomsterna av lerklining.

På krönet finns också en naturlig fördjupning i berget som antagits vara en brunn. Under regniga tider samlas det vatten i den. Borgberget slutade användas som försvarsanläggning senast under 1300-talet. I skydd av borgbacken växte det uppenbarligen fram en gård redan under tidig medeltid, och den nämns första gången i historiska källor år 1438. Gården var verksam fram till slutet av 1900-talet.