Vanhalinna

Gamla slottets slottsbacke ligger vid Aura ås södra strand. Den är strategiskt belägen mellan två betydande järnåldersleder, Aurajoki och Härkätie. Klippbacken reser sig omkring 55 meter över havsytan. Den har en dominerande ställning mitt i de tätbefolkade järnålders fornlämningarna. På toppen av Gamla slottet har man hittat ett par keramikbitar som hör till Kiukais kultur och även på dess sluttningar har man funnit tecken på stenåldersaktivitet.

Slottsbergets egentliga brukshistoria börjar under bronsåldern och fortsätter troligen obruten fram till medeltiden av hela järnåldern. Slottsbergets första aktiva användningstid av järnålder infaller mellan åren 500-800 e.Kr. Vid den tiden har slottsbergets sluttning jämnats ut och en pålutrustning har byggts upp på den mildaste östra sluttningen.

Den aktiva användningen av slottet började på nytt på 900-talet och denna fas antas ha varit kopplad till införandet av vikingarnas östrutt. Slottsbergets funktion och aktiviteterna på dess område har varierat under århundradenas lopp, men under järnåldern har det varit ett viktigt försvarscentrum som förbinder de närliggande byarna.

Vid slottsbergets topp har man hittat resterna av minst 11 byggnader. De yngsta husen har varit timmerbyggnader, men de äldsta har tydligen gjorts med hjälp av kvistpuns-teknik, att döma av en riklig förekomst av lerkoncentrat. På slottsbergets topp finns också ett naturligt bergdjup som antas vara en gruva och där vatten ansamlas under regniga tider.

Slottsbergets användning som försvarsutrustning upphör senast under 1300-talet. I slottsbackens skydd utvecklades tydligen redan under den tidiga medeltiden en gård och gården nämns i historiska källor för första gången år 1438. Gården fungerade fram till slutet av 1900-talet.