Tukikohta XXI:7 (Patola)

Ett kanonbatteri och en grotta från första världskriget med byggnadstidpunkten 1916–1918. Målet ligger på Gustavsgårdens gårdsområde, på västra kant av en brant bergbacke öster om Tusbyleden. Terrängen är vid kanonbatteriet ett prydligt gårdsområde, men nedanför bergssluttningen finns på vissa ställen rynkor och förmultna skogsmarker.

Målet är ett batteri av två kanoner, vars byggande är oavslutat. Den östra kanonstationen syns fortfarande i terrängen, men har fyllts med vatten och restaurerats som en inhägnad damm med fontäner. Dammaren är cirka 25 m i diameter. Den andra kanonstationen är inte längre tydligt synlig i terrängen, men syns väl på 1932 års flygbild från dammen ca 35 m västerut.

Den östligare kanonstationen har varit något mindre, cirka 15 m i diameter, och tydligen har även den 1932 fyllts med vatten men täckts med mark sedan dess. Batteriet var avsett för två 305 mm, 52 kaliber stora sjökanoner av modellen Obuhov, men man hann inte beväpna den innan kriget tog slut. På den sydvästra sidan av kanonstationerna, vid foten av klippan, har man brutit en rektangulär grotta av 6 x 20 m, till vilken leder en 4 m bred U-formad korridor med två ingångar.

Den totala ytan är 267 m2. Under första världskriget fick man bara tid att färdigställa brytningsarbetena av grottan och dess utsida. 1939 byggdes ytterväggarna samt golvet och där placerades ett ammunitionsrör. År 1941 övergick grottan i besittning av Helsingfors militärlän, varvid ytterligare murningar gjordes där.

Grottan användes till april 1945 som centraldepå 1. Grottan renoverades 1971 till ledningscentrum för befolkningsskyddets fjärde skyddsdistrikt och skyddsskiftet Uleåborgs by. Då grävdes utrymmena i grottan för dricksvattenbehållare, reservutgång och invändiga bergytor sprejbetonerades. Från norr till grottan har en förbindelseväg, som delvis bevarats (XXI: väg).

Kanonbatteri och grotta hör till basen XXI, vars objekt Kanonbatteri 81 och 82, försvarsstationer XXI: 1–8, väg, barackområde och bastu (50: 1) ligger inom Patola och Östra Pakilaområdet. Av dessa har försvarsstationerna 3, 4, 5 och 8 förstörts, men de övriga är fasta fornlämningar.