Tapiola

Tapiola är Finlands mest omfattande och betydelsefulla exempel på efterkrigstidens planeringsideologi för förorter och bostadshus. En ny generation planerare tillämpade den för att skapa en helt ny stadsenhet med egen service och egna arbetsplatser. Trädgårdsstaden byggdes från 1950-talet och framåt på marker som tidigare hörde till Hagalunds herrgård.

Den rymliga och omväxlande staden av typen "new town" ingår i det urval av den finländska modernismens märkesverk från slutet av 1920-talet till 1970-talet som den internationella organisationen DOCOMOMO har godkänt. Tapiola består av ett gemensamt centrum och de förorter runt det som avgränsas av grönområden.

Till Tapiola räknas de områden som bygger på den ursprungliga princip som Heikki von Hertzen skapade. Enligt den fick en enda arkitekt planera varje område och byggnadsgrupp. Centralt för stadsplanen är att den tar hänsyn till terrängen och naturmiljön, liksom de öppna, vidsträckta ängarna och grönområdena som fortsätter ner till stränderna vid Björnviken.

Bostadshusens gårdar ansluter till grönområden som hålls öppna. Landmärken i det högklassiga byggnadsbeståndet är bland annat Tapion torni och Talltornet, som Ervi ritade, och Revells flervåningshus, de så kallade Taskumatit. Centrum och den östra, västra och norra förorten är nära förknippade med bostadsstiftelsen Asuntosäätiös Tapiola.

Dessutom räknas Hagliden, Solhöjden och Västerstranden i den södra förorten, byggda på 1960-talet, till Tapiola. Varje bostadsområde i Tapiola har ett eget köpcentrum och egna skolor. Områdets omväxlande hustyper är blandade med varandra och med grönområdena: flervåningshus, radhus, lamellhus, atriumhus, kedjehus och egnahemshus.

Stadsplaneringen har gett många kända arkitekter möjlighet att planera fritt och experimentellt. Många av bostadshusen hör till de arkitektoniskt främsta exemplen från sin tid i Finland. Tapiolas gemensamma centrum utgörs av kyrkan, skolan och simhallen runt centralbassängen samt hotellet och det nyare kulturcentret.

Centrumets symbol är det 13 våningar höga Centraltornet. Kyrkan står vid Tapiostråket, som förbinder Tapiolas östra delar med centrum. Den är byggd av betongelement, och dess helhetsform är en tydlig kub. De tillhörande verksamhetslokalerna finns i en låg flygeldel som binds samman av en bred korridor.

Klubblokalerna och församlingssalen avgränsas båda av innergårdar med glasväggar. Bredvid kyrkan står byggnaderna som ursprungligen var avsedda som tjänstebostäder för kyrkoherden, kaplanen och gårdskarlen-vaktmästaren, med tillhörande gårdar. Av Tapiolas äldre markanvändning återstår, förutom åkrarna som i dag fungerar som grönområden, permanent befästa ställningar som ryssarna byggde på höjderna under första världskriget.

Särskilt två skyddsrum med pyramidliknande väggkonstruktion (XXXVII:6 och 12 samt XXXIII:7) saknar motsvarighet i hela försvarskedjan. Tapiolas vägnät följer delvis sträckningen hos de gamla vägar för kanontransporter som hörde till fästningen.