Tapiola

Tapiola är i Finland det mest omfattande och mest betydelsefulla exemplet på den designideologi för förorter och bostäder efter andra världskriget som designers av den nya generationen tillämpade för att skapa en helt ny stadsenhet med tjänster och arbetsplatser. Den "new town" -typ som byggdes för länderna på Hagalunds herrgård sedan 1950-talet och som består av en varierad trädgårdsstad hör till det urval av finländska modernisms märkesverk som godkänts av den internationella organisationen DOCOMMOMO för 1970-talets slut.

Tapiola består av en gemensam innerstad och omgivande förorter som avgränsas av grönområden. Tapiola har betraktats som områden som bygger på den ursprungliga principen från Heikki von Hertzen. Enligt den har varje områdes- och byggnadsgrupp tilldelats en enda arkitekt att planera. Stadsplanmässigt är det viktigt att man tar hänsyn till terrängen och den naturliga miljön samt öppna stora ängar och grönområden längs Otsonsvikens stränder.

Bland de högklassiga byggnadsbeståndet finns landmärken bland annat Tapios torn och Mäntytornet som Ervi planerat samt de höghus som Revelli ritat, s.k. Taskumatter. Utöver de centrala, östra, västra och norra förorterna som ansluter sig väsentligt till bostadsstiftelsen Tapiola räknas till Tapiola de Hakalundo, Suvikupu och Västbanken som byggdes i södra förorten under 1960-talet.

Varje bostadsområde i Tapiola har ett eget köpcentrum och skolor. Områdets olika typer av bostadshus, höghus, radhus, lamellhus, atriumhus, kedjehus och egnahemshus är placerade på semester mellan varandra och i grönområden. Områdets stadsplan har gett många kända arkitekter möjlighet att planera fritt och experimentellt.

Många av bostadshusen är arkitektoniskt sett bäst representerade i Finland. Tapiolas gemensamma centrum utgörs av kyrkan, skolan och simhallen runt centralbassängen samt hotellet och det nyare kulturcentret. Centrumsymbolen är ett 13-vånings Centraltorn. Tapiolas östra delar och den kyrka som består av betongelement vid Tapionrait som förbinder centrum är en helt klar kub.

De tillhörande funktionella utrymmena finns i en låg flygeldel som ansluts av en bred gång. Klubbutrymmena och församlingssalen är båda avgränsade av innergårdar med glasväggar. Bredvid kyrkan finns från början de byggnader som reserverats som tjänstebostäder för kyrkoherde och kaplan samt gårdskarl-vaktmästare.

Från Tapiolas tidigare historia av markanvändning har förutom de fält som fungerar som grönområden bevarats stamfästningsstationer som byggts av ryssarna under första världskriget. I synnerhet är två skyddsrum med pyramidliknande väggkonstruktion (XXVII:6 och 12 samt XXXIII:7) unika i hela försvarskedjan. Tapiolas vägnät följer delvis gamla linjer av de fästningsvägar som ingick i fästningen.