Sillbölen kaivos

Sillböles gruva har under 1700-talets andra hälft och i början av 1800-talet varit den mest framstående gruvan i Helsingforsregionen och till och med i hela Finland. Den är också i bästa skick bevarad i huvudstadsregionen. Målet ligger i en park nordväst om Kaivoksala kyrka. Gruvområdet har ett tjugotal separata gruvor, varav de djupaste är cirka 50 meter djupa.

Varje håla har ett eget namn. Norra gruvan, s.k. Linders gruva är den äldsta av gruvorna. Tolv av gruvschakten syns fortfarande, och vatten finns kvar. Andra schakt har fyllts. Det finns också avfallsstenshögar i området. Under gruvans första tid skedde brytningen som en eldbrytning, där det fortfarande syns tydliga tecken.

Under resten av gruvverksamheten användes redan handborr och sprängämnen. Husgruppen Grufva Gård, som finns kvar sydväst om gruvområdet, har tidigare varit en del av gruvverksamhetens helhet. Vanda stad har inhägnat grottor med tryckimpregnerade stängsel på 1970-talet. Området har sandiga friluftsvägar.

Markägaren och staden sköter tillsammans objektet. Malmängen upptäcktes 1744 av Magnus Linder, och enligt honom har platsen även kallats "Lindersberg". Gruvdriften började samma år och pågick i första fasen till 1770. Arbetet påbörjades på nytt 1823 och fortsatte med korta avbrott fram till 1866. Malmen skeppades från hamnen i Munksnäs vid olika tidpunkter till krukor i övriga Finland, särskilt till Leineper. Enligt de statistiska uppgifterna fick Sillböle totalt 207 952 kippuntar järnmalm, dvs. ca 35 352 ton. Saltikoff et al. 1994:23-29.)