Rusko kyrkbacke

Kyrkbacken i Rusko är en kyrkomiljö med rötter i medeltiden, och den ligger i dalgången kring Ruskonjoki. Stenkyrkan står på en hög backe som en medeltida urkund kallar ”in monte Ruscho”, och den hör till de minsta i Finland. Kyrksalen har ett enda skepp och är indelad i fyra travéer, alltså fyra valvfack.

Stjärnvalven vilar på sköldbågar och på pilastrar, flata pelare som skjuter fram ur väggen. Valvningen påminner till sin form om stjärnvalvsserien i Åbo domkyrkas mittskepp. Den tunnvälvda sakristian är äldre än långhuset. I kyrkan har två medeltida altaren murade av tegel bevarats. Huvudaltaret är murat i östväggen, och vid norra väggen, öster om dörröppningen till sakristian, står ett sidoaltare som sannolikt är ett Maria-altare.

Det fungerar som predikstolens fot. Den fasta inredningen härrör delvis från en restaurering som gjordes på 1920-talet. Bänkkvarteren med dörrar, sidobänkarna i koret och prästbänkarna på ömse sidor om altaret ger kyrkan en harmonisk stämning, liksom golvuret som församlingens ungkarlar donerade 1781.

Den rödmålade klockstapeln sydost om kyrkan är från 1744. Dess nedre del av sten inreddes till bårhus 1927. De gamla träden på kyrkogården visar hur stor den var på 1800-talet. Minnesmärket över biskop Maunu I, som kom från Märttelä by i Rusko, är från 1929 och donerades av Amos Anderson. Kyrkan och klockstapeln omges av en begravningsplats som avgränsas av en gråstensmur, och nära den står ett timrat lånemagasin från 1874.

Marken söder om kyrkan är klippig och bevuxen med enbuskar, och den har bevarats i naturtillstånd. Där har man konstaterat en rik växtlighet av medeltida ursprung. Invid kyrkan, på östra stranden av Ruskonjoki, ligger stamhemmanet Nissi och den forna kaplansgården Keskikylä. Deras huvudbyggnader uppfördes 1912 och 1889. Från kyrkan leder en stenvalvsbro från 1898 över Ruskonjoki.