Pietarinlampi

Bosättningsplatsen ligger på en kanna mellan Vähävaara och Montosenduken, öster om vilken finns Vähävaaranapa. Vid ytplockningen hittades kvartsisar på en sträcka av 20 meter från en körbana nedanför kraftlinjen, där marken hade gått av. Från fyndplatsen öster finns en forntida strandvall. Väster om fyndområdet börjar en svagt stigande och stenig sluttning.

De flesta kvartser hittades på en sluttning mellan strandvallen och sluttningen, som öppnar sig mot öster. Kvartser upptäcktes också på sluttningen och individuellt även på toppen av backen. Jordarten är sand. Skogen vid linjen är huggen, på andra ställen är den tallriksrik barrskog. På denna fyndplats cirka 35 m norr om den forntida slätten, nära kanten av en kollision, rund och tydlig tyngd.

Den har en diameter på cirka 6 m och ett djup på cirka 0,5 m. I mitten av Painante gjordes ett enda spadestick. Den visade ett starkt spolningslager (cirka 18 cm). Söder om kraftlinjeöppningen upptäcktes fynd som tyder på en stenålders bosättning på två platser. Den nordligaste fyndpunkten (N 7350463 E 432363) var cirka 50 m söder om kraftlinjeöppningens kant.

Upptäcktplatsen ligger på en några ars platå på kullens östra sluttning. Den sydligaste fyndplatsen låg cirka 130 m söderut (N 7350336 E 432352). På platsen hittades en kvarts trasig på den slitna jordytan längs en stig. Det finns sandduk med lavar runt omkring. I öster sjunker tyget som en mjuk, kolliderande sluttning till ett kärr som ligger ett par tio meter bort.

I mitten av de ovan nämnda fyndpunkterna (N 7350401 E 432347) finns det däremot en groprest vid kanten av den sluttande sluttningen på ett svagt träsk. På den västra sluttningen av Kumpare, cirka 50 m från den östra sluttningen till den västra sydvästra delen (N 7350448 E 432314), upptäcktes en möjlig stenkonstruktion.

Stenen är cirka 3 m i diameter och sträcker sig från en markyta på mellan 20 och 30 cm och består av stenblock som är nära huvudet. Stenen kan vara större, eller ett par meter väster om den kan ha en annan, men lägre och mindre framträdande stenblock. Stenen skiljer sig från den naturliga stenblocken runt omkring på grund av sin enhetlighet och sina stenars jämnhet.

Den kan också se rader eller kanter som består av stenar på åtminstone vissa sidor bredvid varandra och som ligger på samma nivå. Det är möjligt och kanske rentav troligt att stenbildningen är en naturformation, men den tycks påminna om en eventuell senmesolitisk grav som studerades i Iin Keelaharju 2011.