Männäisten ruukki

Tallornas (Pyrrins) kruka ligger vid Sirpujoki. Tallornas sammanhängande och tätt sammansvetsade krukområde återspeglar den svenska maktens historia av järnförädling vid sekelskiftet 1700- och 1800-talen. I tallarna finns sällsynta järnproduktionsbyggnader, såsom ett ovanligt stort kolrum och ett kalklager av gråsten.

Köpmannen och krukpatronen Samuel Hjerpe fick en tillfällig prisilegion vid masugnen på forsen vid stranden 1741. Hjerpe sålde maten till den svenske politikern och affärsmannen Anders Backmansson. Byggandet av masugnen inleddes 1744. Egentligen började kökets verksamhet 1749, då Nordencrantz också fick sitt slutliga tillstånd till masugnen.

Nordencrantz fick 1751 av regeringen tillstånd att köpa alla lediga kronogårdar i trakten av Männäs kök, som låg på Kalanns sida 48 och i Laitila 41, och därigenom tryggade kolförsörjningen till kruket. Ruukken var beroende av svensk malm. Ruuks blomstringsperiod började då den 1785 blev ägare av den svenske landshövdingen Samuel af Ugglas, som i Stockholms län ägde Johannisfors och Forsmarks krukor.

Ruuks jackajärn transporterades för att smidas till Forsmarks kruka i Stockholms län. Värmdämparnas masugn, byggnader och damm förnyades i slutet av 1780-talet och på Laitila sida byggdes en dammanläggning som hette Ugglas-fasten 1787-1788. På gravens fors byggdes 1790 en bärghammare och mellan kyrkan och krukan en rak parkväg belagd med järnslagg.

Ruukkis arbetarbostäder låg huvudsakligen öster om krukområdet. Ruukki hade en egen lastplats vid mynningen av Sirpujoki. Floden hade rensats för transporter och för att underlätta trafiken nämndes fem "dammar". Ruukkis verksamhet upphörde 1815. Därefter utvecklades en betydande gård som kvarnen och sågen fortfarande utnyttjade forsens vattenkraft. Det är möjligt att man har bevarat strukturer som hänför sig till matens tidiga stadier.