Majajärvi

Objektet nämns redan åtminstone på 1700-talet som en av gränspunkterna mellan byarna i Laukaa. Redan i de äldsta källorna kallas platsen "Majakiuas" eller "Majajärven kiukaansija", det vill säga platsen för rösugnen vid Majajärvi. Objektet är till exempel utsatt som gränsmärke på en karta från 1734 (signum: E47 12/1 1734 Leppävesi).

Kartan hör till en gränstvist om utskiftena för byarna Seppälä och Jyväskylä. I förklaringen till kartan står det (texten tolkad och översatt av Ville Laakso): "?No 1. Majajerfven Kiukansia, hwarest fantz en steen rösia hoopsamblad utan någon ordning, 40 al:r ifrån Maijajerfwi siöstrand å en liung och sandmalm belä-gen, hwilcken åtskillier såwäl Lukala och Kuokala hemmanens ägor som och des-se parteres ostridige ägor, och parterne?" Översättning: "? " där det fanns ett stenröse som var hopsamlat utan någon som helst ordning, 40 alnar från stranden av Majajärvi, på en ljungbevuxen sandrygg, och som skilde åt markerna till gårdarna Luukkala och Kuokkala?" (Se även Onni A. A. Repo: Jyväskylän kunnan historia.

Helsinki 1937. S. 12 - 13.) På platsen finns en mossbevuxen stensättning, alldeles vid norra kanten av den sandväg som går söder om Majajärvi. Den är ca 2 x 1,6 m stor och ca 40 cm hög. Den är hopsamlad av stenar som är ca 20 cm i diameter. Ovanpå högen ligger en omkullfallen flat stenhäll på ca 100 x 60 x 20 cm.

I hällens övre del är "25" inhugget och under det "220". Vid stensättningens västra kant finns dessutom en kluven sten på ca 60 x 60 x 40 cm. I den observerades inga markeringar. Alldeles vid stensättningens nordnordöstra kant finns en fördjupning formad som en rundad rektangel. Den är ett tjugotal centimeter djup, ca 3 m lång och ca 2,5 m bred.

Det är mycket möjligt att fördjupningen är golvbottnen till en boning som stått på platsen, uppenbarligen ett viste för jakt- och fiskefärder, och att den stensättning som utgör grunden för gränsmärket är boningens eldstad, en rösugn. Området är en sandmo, och strax öster om det blir terrängen övervägande moränmark.

Området lämpar sig inte för jordbruk. Det rör sig alltså helt uppenbart om en ödemarksstuga från den tid då trakten användes för jakt och fiske, närmast från medeltiden. Resterna av dess rösugn har senare använts som gränsmärke, och används fortfarande. Numera går gränsen mellan Jyväskylä och Laukaa genom märket.

Särskilt intressant är att traditionen om vistet tydligt har levt kvar länge. Det syns både i hur objektet namnges och tolkas i historiska handlingar och i Maja-namnen i trakten. Objektet ligger nu både på kommungränsen och i hörnet av fem fastigheter på Jyväskyläsidan. Eftersom objektet ligger alldeles vid vägens norra kant är det möjligt att det av förbiseende tar skada av olika vägförbättringsprojekt.

Även en liten breddning eller dikning av vägen kan förstöra objektet. Ett tjugotal meter norr om objektet finns en liten visarsten (N: 6911960 / E: 439349). I den observerades inga markeringar.