Kudiby (Kuddeby)

Bytomten Kudiby (Kuddeby) ligger på sydöstra sidan av den skogbevuxna klippan på nuvarande Storgårds gård. Den ligger i södra kanten av den järnåldersbebyggelsezonen i Kungsådalens floddal, och byn har ansetts vara en av de äldsta byarna i floddalen (Kerkkonen 1952). Den nuvarande havsviken ligger mer än 6 kilometer bort, men har ännu under medeltiden sträckt sig till slätten söder om Storgård (Storfladan).

I fältstudier 2002 av Helsingfors universitets arkeologiska läroämne och vårt marina arv upptäckte man stenkonstruktioner med okänd timing och syfte i Kudibyområdet. Av fynden vid ytplockning av åkern är största delen bränd lera och historiskt material, men bland lerkärlsbitarna finns eventuellt även ett stycke järnålders keramik.

Bytomten har bevarats bl.a. på grund av inspektionerna i Seppälä (2004-2005) av en mängd olika stensättningar och gropar som sannolikt ansluter sig till byggnaderna. Kvarlevorna av bostadshuset på senatens karta 1872 utmärker sig fortfarande väl i den västra delen av delområdet. I östra kanten av tomtmarken syns spår av bearbetning av gamla odlingsmarker, bl.a. låga stenlinjer som bildats vid röjningen.

De mest intressanta av övriga kvarlevor är de låga stenarna på norra och nordvästra sidan av byggnadsresterna, de låga stenarna som skiljer sig åt mellan bergskuporna. Området mellan bytomten och den nuvarande huvudbyggnaden visar rikliga tecken på markanvändning, bland annat spåret av den väg som syns på 1770-talets karta och som leder till nordost samt de koppar och stenblock som finns kvar från byggnaderna.

Området söder om bytomten innehåller eventuellt rester av bebyggelse från 1700-1900-talet. Arkeologiskt sett är området mycket intressant eftersom det har ett centralt läge med tanke på järnåldern och medeltidsbebyggelsen. De åkermönster som de äldsta kartorna beskriver har varit nästan oförändrade fram till i dag.

Storgårds och Lillgårds tidigare husplatser har bevarats öppna och obebyggda. I inventeringen av Haggrén år 2007 konstateras att Kudiby i Karis, eller Snappertuna, var en liten by med tre hus i slutet av medeltiden. Den ligger på sluttningen av Kungsån, eller Raseborgs älvs norra strand. En av byhusen ödelades i slutet av 1500-talet.

De kvarvarande husen började kallas Storgård och Lillgård. Enligt de äldsta kartorna från byn på 1700-talet har Lillgårds tomt varit belägen väster om den nuvarande och Storgård för sin del ideell. På Storgårds gamla tomtmarks område och i mitten av åkern söder om Storgård finns en skogsö som är känd som Storgårds hak.

På Storgårds gamla tomtmark utmärker sig mellan klippdetektorerna minst två ugnsgrunder. På åkern som gränsar till tomtmarken har man hittat bränd lera och keramik som avser bebyggelse från medeltiden eller till och med järnåldern.