Kivisilta

På östra sidan av Punkaharjun Harjutie ligger i ett udde norr om Kivisilla på östra sidan av vägen, cirka 5 m från stranden och 5 m från vägens kant (N 6852121 E 622551) en eventuell byggnadsgrund. En grotta klippt i bröstet cirka 10 x 8 m, största djupet på övre sluttningens sida 0,8 m; på nedre sluttningen bildar konstruktionen en 0,6 m hög vall.

På kanterna utmärker sig en obestämd eventuell vall. Från det förra cirka 80 m norr, strax öster om vägen, cirka 14 m lång markvall. Den södra änden av försvarsvallen ligger i N 6852190 E 622513 och den norra änden i N 6852201 E 622511. Dess bredd från roten är 5–6 m, höjden från insidan cirka en meter och från utsidan (från stranden) 1,5–2 m. Ovanförvallen finns två fördjupningar, skjutöppningar med en största bredd av 1,5–2 m och ett djup av 0,5 m. Möjliga jordtagghål finns omedelbart norr om vallens norra ända (N 6852206 E 622508, en sluttande brunn), härifrån cirka 45 m norr om två gropar (N 6852250 E 622491, storlek ca 3,5 x 6 m, kanterna branta, utan vallar; den andra gropen 2 x 1 x 0,5 m) och av dessa cirka 10 sydvästra sidan av vägen (N 6852238 E 622486, två deformerade brunnar med en diameter på 2 m och ett djup på 0,5 m).

Från de föregående 75 m åt nordväst, mellan väg och strand, (N 6852309 E 622452) en till sluttningen sluttande (gång-?) bana med en bredd av cirka 4 m och djup av 0,5 m. Ingen tydlig vall. På övre sidan av den branta sluttningen skär man en 3 mopp i diameter, vars kanter ännu inte fullständigt mossade.

Det är fråga om en restaurerad markering, även om karriären kan vara äldre än gropen. Den norra änden av den långa sandvall som nämns av Aspelin (1900) och som ligger öster om vägen ligger i N 6852349 E 622409 och den södra änden N 6852260 E 622462, dvs. den totala längden på vallen är cirka 100 meter.

I N 6852307 E 622433 finns en fördjupning på cirka en kvadratmeter, som kan vara en kanon eller ett spår av någon icke-försvarsrelaterad brytning som nämns i Pelkosen (1902). Vallens bredd är 2–3 m, höjden på vägens sida 0,5–1 m och lagen är jämn. Marken är mycket stenig. På vägens sida finns en cirka 10 m bred platå och på sjöns sida finns en 10 m hög brant naturlig sluttning.

Vallen utmärker sig väl i Lantmäteriverkets snedskuggor av laserskuggor. Vallen går i riktning mot åsen på dess högsta punkt. Terrängkontrollen visar att hela vallen sannolikt är en naturformation. Den är inte märkt på någon känd samtidskarta över utrustning. Den går åt exakt samma håll som åsen, så den kan ha uppstått i slutet av istiden i samma sammanhang som hela åsen.

Det finns inte tillräckligt stora jordbryn i närheten av formen för att man skall kunna få fram den markmängd som behövs för vallen. Av de ovan beskrivna konstruktionerna har vid inventering 2021 såsom fornlämningar tolkats en grävning i punkt N 6852121 E 622551 samt en cirka 14 m lång vall ungefär 80 m norr om den, där två skjutöppningar utmärker sig.