
Punkaharju var en kommun i landskapet Södra Savolax i Finland. Kommunen hade 3 644 invånare (2012), på en yta av 748,12 km².

Den smala åsen, omkring sju kilometer lång, är Finlands mest kända istidsbildning. Uppe på åskrönet stannar Statshotellet, vars trähuvudbyggnad restes redan 1845 för kronoparkens behov.
Att se: Lägg märke till Statshotellets tornförsedda, schweizerstilade huvudbyggnad, ritad av intendent E.B. Lohrmann ursprungligen till skogvaktarbostad och resandehärbärge.
Punkaharju, en cirka sju kilometer lång smal ås, är Finlands mest kända formation av istiden. Nationallandskapet kompletteras av betydande historiska historiska arkitektoniska sevärdheter och monument i anslutning till landskapsturism, skogsbruk, hälsovård och försvar. Statens hotell på Punkaharju är områdets äldsta byggnadsminne och ansluter sig till historien om kronoparken som grundades 1840.
Huvudbyggnaden i ett hotell på hög åsen är byggd från början av 1845 intendent E.B. Enligt Lohrmanns plan har denna tornariska byggnad av schweizisk stil utvidgats till att vara en bostad för skogvaktare i kronoparken och ett inkvarteringsutrymme för turister. Den separata, s.k. Kejsarinnans villa är från 1898.
Till helheten hör dessutom en bonings- och ekonomibyggnad i gårdsdistriktet 1896 samt en vinkällare, en hirsig strandbastu och en strandpaviljong vid kajen. Hotellet Finlandia, som idag är en del av Punkaharju rehabiliteringssjukhus, byggdes 1914 enligt Ivars och Walter Thomés planer för den turism som växte till ett modernt förstklassigt hotell.
Statens hotell och Finland är centrala byggnadsminnen i anslutning till landskapsturismen i Finland och ett betydande historiskt tillägg i Punkaharju nationallandskap. Skogsforskningsinstitutets byggnadsbestånd och forskningsskogar, som vårdade arvet från kronoparken, låg i den centrala delen av åsen.
Området med byggnader övergick 2008 till Forststyrelsen. Skogsmuseet Lusto öppnades 1994 och representerar den senaste kulturavlagringen i åsen. Takaharju sanatorium i Punkaharjus nationallandskap har byggts i början av 1900-talet enligt Onni Tarjante totalplan. Det egentliga sanatoriumet är en nästan 135 meter lång sjukhusbyggnad som består av rotation av byggmassor med pulpettak och öppna hallar.
I sanatoriumområdet finns en tidigare jugendvilla för överläkare samt en boningsbyggnad av trä och dess ekonomi. "Arkitekt Tarjanne strävade efter att i sanatoriumets planlösningar och även i konstruktionerna samtidigt finna den ekonomiskt och medicinskt mest moderna lösningen. Som ett betydande arkitektoniskt monument görs det särskilt av den sofistikerade fasadarkitekturen.
Stilmässigt representerar den den mest avancerade utvecklingen på sin tid, som byggde på internationella rationalistiska arkitekturidéer och som hos oss oftast skiljer sig från den nationalromantiska jugenden", beskrev den forntida vetenskapliga kommittén i sitt yttrande om bevarandet av byggnaderna i Takaharju 1966.
Punkaharjus ställning på Nyslotts-Elisenvaara-banan (1908) är en till arkitekturen unik nationalromantisk järnvägsbyggnad. Stationsområdet har ett ovanligt vackert trädbestånd, bl.a. en lång lövgränd söder om stationsbyggnaden. Vid Tuunasundets bro finns ett banvaktshus med ekonomibyggnader. På andra sidan vägen finns ett tidigare färjvaktshus.
Stationsområdet ligger i Punkaharju naturskyddsområde. Punkaharjus strategiska betydelse berättas av de markutrustningar som ryssarna grävde i slutet av 1700-talet och på tröskeln till Finlands krig och som finns bevarade i terrängen på olika sidor om åsen samt av försvarskonstruktionerna under Salpalinjens andra världskriget.
Officiell beskrivning (Museovirasto) — maskinöversatt från finska

Punkaharju var en kommun i landskapet Södra Savolax i Finland. Kommunen hade 3 644 invånare (2012), på en yta av 748,12 km².