Kirkkopuisto

Kirkkopuisto är S:t Michels stads gamla kärna, där Tavastlandsvägen och Lovisavägen förenades. På 1700-talet fanns nordost om korsningen marknadsbodar, öster om den huset Maunuksela och söder om den den kyrka och klockstapel som blev färdig år 1754 och som planerats av August Sorsa samt runt dem en begravningsplats.

På begravningsplatsen begravdes bl.a. de sex underofficerare som stupade i slaget vid Porrassalmi. Den allmänna brunn som fanns i parkens nordvästra hörn stängdes 1897. Samma år byggdes en musikpaviljong. Den träkyrkobyggnad som byggts i anslutning till stensakristian började bli trång och förfalla när 1700-talet nåddes.

Den nya kyrkan byggdes på Maunuksela mo 1754. Kyrkan var till sin konstruktion en dubblerad korskyrka och till sina mått ca 44 x 48 meter. (Wirilander 1982:300-308). I anslutning till kyrkan grundades en begravningsplats på 1760-talet, dock fortsatte man en tid att begrava också i stensakristians omgivning (Wirilander 1982:319).

Utöver kyrkan och begravningsplatsen låg i Kirkkopuisto en klockstapel (möjligen från en tidigare tid än kyrkan) samt ett staket som omgav kyrkogården (Wirilander 1982:308). Efter att kyrkan byggts placerade sig en stor del av socknens centrala funktioner i Kirkkopuistos omgivning (Wirilander 1982:218).

Kyrkan förstördes helt i en brand som antändes av blixten 7.8.1806. Begravningsplatsen i Kirkkopuisto användes ännu efter det ända fram till de första årtiondena av 1800-talet. På 1830-talet, i samband med grundandet av S:t Michels stad som skedde 1838, började centrum ta form på Kirkkopuistos område.

Den gamla kyrkogårdens (begravningsverksamheten hade redan flyttat till den nya begravningsplatsen) staket beordrades att rivas och stenarna att transporteras bort 1841. Kirkkopuistos mo jämnades till ett ”kyrktorg”. (Wirilander 1982:223-226, 319).