Kaukas industrimiljö samt bostadsområdena i Kanavansuu och Mälkiä

Kaukas fabriker hör till de första industriområdena som uppstod inom Saima kanals influensområde i slutet av 1800-talet, byggde på träförädling och växte till storindustri. Området är en betydande del av historien om det tidiga skedet i Finlands träförädlingsindustri. Industrianläggningens bostadsområden representerar sin tids högklassiga bostadsplanering.

En del av Kaukas fabrikers äldsta skede ingår i den fabriksbyggnad som blev färdig 1900 och som ritades av arkitekten Selim A. Lindqvist. Den är särskilt betydande tack vare sina tidiga konstruktioner i armerad betong. I byggnaden användes såvitt känt för första gången en vågrät konstruktion helt i armerad betong i stället för en valvliknande konstruktion: ett balklag med överliggande platta som byggnadens mellanbjälklag.

Tornmotiven anspelar på medeltida borgar och är stilmedel som var typiska för tidens tegelarkitektur. På en central plats i fabriksområdet ligger den klassicistiska klubbyggnaden från 1938, ritad av W.G. Palmqvist, som var arkitekt vid Kaukas. Runt den finns tjänstemannabostäder från 1920-talet och ett arkitektoniskt mycket betydande radhus för tjänstemännen från 1951, ritat av Yrjö Lindegren.

Vid Saima kanals mynning finns ett enhetligt och vidsträckt bostadsområde från 1920-1930-talet, planerat för Kaukas tjänstemän och arbetare, samt skolbyggnader (1911 och 1920), en brandstation (1925) och ett idrottshus (1919, 1926). Områdets äldsta byggnader härstammar från tiden för Lauritsala såg.

En stor del av de klassicistiska byggnader som Kaukas fabrik lät uppföra är ritade av arkitekten W.G. Palmqvist. Bostadsområdet för arbetarna vid Kaukas fabrik i Mälkiä är ett exempel på det egnahemsbyggande efter kriget som industriföretagen stödde. Mälkiä är ett typhusområde som byggdes vid övergången mellan 1940- och 1950-talet.

Vid Masto-, Luotsi- och Pontuksenkatu står typhusen regelbundet placerade med sina gårdsbyggnader, och byggnadstidens enhetlighet har bevarats i området.