Historiallinen Sääksmäki

Vääksmäki är en av de viktigaste fornlämningarna i Hjärt-Häme och Vääksmäki Rapolas fornborg har styrt de viktigaste vattendragsvägarna i Tavastehus. Bebyggelse och jordbruk har fortsatt på Rapolaharjus södra sluttning sedan järnåldern. Vanajavesis vattendrag delar Vääksmäki geografiskt i tre delar: Kyrksidan, Saarioissidan och Norra Sääksmäki.

Från toppen av Rapolaharju öppnar sig en utsikt över ett mycket representativt kulturlandskap som utmärker sig som enskilda platser Vääksmäki kyrka, herrgårdarna Smörpala och Rapola, byn Huittula söder om Rapolaharju samt omgivande odlingar och vattenområden. Rapolas slott på toppen av Rapolaharju är vårt lands största förhistoriska utrustning.

På västra och nordvästra sidan av slottsberget finns ett vidsträckt område av järnålder. Den medeltida kyrkan som berättar om bebyggelsens fortlevnad kring Rapolas fornborg under förhistorisk tid är en landskapsmässigt fast del av områdets kulturmiljö. Kyrkan följer den medeltida kyrkans grundtyp. På norra sidan finns dock i stället för sakristian en utvidgning av 1800-talet och en utvidgning av vapenrummets form söder om 1930-talet.

Det stora korsgarderoben, som utgör den östra änden av kyrkan, upprepas i västra änden och i tillhörande rund- och bandkomer finns även målarkonster. Kyrkosalen består av ett spetsbågigt betongvalv, som tillsammans med dekorativa målningar består av en fast inredning från början av 1930-talet. Den steniga nedre delen av klockstapeln i kyrkogården hör hemma i en klockstapel som byggdes redan i slutet av 1700-talet.

Modern kostym med betongkonstruktion är handstil av arkitekten Kauno S. Klippan. Han har också ritat en likkällarbyggnad nordväst om stenstaketet. Vid foten av Rapolaharju ligger Rapolas och Smörpalas herrgårdar. I Rapola gårdsområde finns förutom huvudbyggnaden 1813 en pirtbyggnad, ett långt stenladugårdshus och en gammal ladugårdsbyggnad.

Parken i engelsk stil är från mitten av 1800-talet. Er idylliska trägränd leder till Voipalas herrgård på Rapolaharjus södra sluttning. Den nuvarande huvudbyggnaden i jugendstil ritad av Heikki Tiitola är från 1912, men sammanslagningen av byggnaderna och den geometriska barockträdgården på sluttningen av sluttningen är ärvs i slutet av 1700-talet.

Huittula by är en av de bäst bevarade myllrande byarna på Rapolaharjus södra sluttning. Byggnaderna är belägna vid kanten av odlingsområdet och genom byn går sluttningen i riktning mot den gamla byvägen i riktning mot Rittala. Söder om vägen öppnas vidsträcktare åkeröppningar som gränsar till strandskogarna i Rautunselkä Prästviken.

I den byggda kulturmiljön ingår även sluttningens terrasser, frodiga trädgårdsskiften, idylliska byvägar som kantas av träd samt ett välbevarat gammalt byggnadsbestånd. Bland byggnaderna märks lantmannaföljningshuset Kelhi, den gamla folkskolan i Huittula by, Fredsby, den tidigare kaplanprästgården Käläs och Kiilia gamla huvudbyggnad.

Norr om Jutikkala herrgårds nyklassiska huvudbyggnad på ösidan finns ett bostadshus som byggdes på 1860-talet och mellan dessa finns en s.k. tingsbyggnad. I gårdsplanen finns ett stort antal ekonomibyggnader, bl.a. en skinkorsbyggnad med matklockor samt ett gråstensnav, vars äldsta delar är från 1872.

Den enda byggnaden före branden är ett stort spannmålsmagasin. I en park i engelsk stil finns en brännvinsbyggnad murad av obränd tegel. Landskapsmärkt är den gamla landsvägen öster om Rapolaharju, längs vilken bevakningslo Kelhi, Renvalls villa och Kemmola ålderdomshem ligger. Den äldsta platsen i byn Annila är idag betesmark.

Bykupolen är antagligen ödelagd under de tidiga årtiondena på 1600-talet. Historiska Vääksmäki ligger i Vääksmäki - Tarttila, ett nationellt värdefullt landskapsområde.