Ekstockudden

Objektet ligger nordväst om sjön Harpar Storträsket, som torrlagts i nordostspetsen av en klippig backe. Röckenområdet har varit känt ända sedan Wefvarinventeringen 1879. Ella Kivikoski undersökte röbyn 1940 (röbyarna b-d). De var avlånga och runda och deras storlek varierade (c:s halk. 6 m, d:s halk. 8 m).

Enligt inventeringen av Kivikoski och Nordman (1936) har det funnits fyra hålrum i området. Vid inventeringen 1994 upptäcktes 7 hålrum (a-g, e-g osäkra). Röckenhusen b och d vid återställningsställets ursprungliga plats. I de undersökta hålrummen fanns inga föremål, men i d fanns brända ben som koncentrerades under stenarna i sanden.

Röttet b var avlångt och ostrukturerat, c var kantbågigt och under det låg ett förmultnat torvlager. Även röteriet d var ostrukturerat. 1949 hittades i vägarbeten en rännsten av ett enda trä i nordvästra hörnet av den forntida sjön. Hittstället ligger på sydöstra sidan av landsvägen och i sydöstra delen av röteriet.

Ruuhi lämnades på plats. Vid inventeringen 2007 mättes gps-koordinaterna från fyra röckar som identifierades på basis av bilder och karta från Stenfors. Bredvid Stenfors 17d fanns visserligen en annan stensättning som kunde ha tolkats som röset. Rökforsen är dock inte markerad på Stenfors karta, så det kan vara fråga om en hög rivningsstenar (Lauréns rösetö e). Området hade börjat växa igen efter den avverkning som Laurén nämnde och hans iakttagelser om andra ovissa röterier kunde inte bekräftas.