Håkon var kung Sverres sonson, född 1204 mitt i kaoset hans farfar släppt lös. I åratal bestreds hans rätt att styra, hans börd betvivlades; han fick kämpa för kronan precis som Sverre. Men när den väl var hans höll han den i fyrtiosex år — längre än någon norsk kung sedan Harald Hårfagre — och använde den till att avsluta århundradet av inbördeskrig för gott.
Hans regering var Norges storhetstid. Under honom nådde riket sin största utbredning: Island och Grönland kom under hans krona, och hans hov blev en lärdomens plats, där Europas stora riddarromaner överfördes till fornnorska. Med den nya freden kom de stora byggnaderna — och störst av hans borgar var Tunsberghus, rest på berget vid Tønsberg till Norges största borg.
Han dog 1263 långt i väster, i Kirkwall på Orkneyöarna, på det fälttåg som markerade höjdpunkten av norsk makt. Hans son Magnus Lagabøte skulle ge Norge dess rikslag; och hans sonson Håkon V — den siste av det gamla blodet — skulle till slut dö i just den borg som Håkon IV rest över fjorden.