Om platsen
Lovisas underort är ett av vårt lands mest enhetliga 1700-talsstadsområden, vars stadsplan, stadsbyggnad och byggnadsbestånd har bevarats väl. Långa och direkta gatuvyer präglas av småbyggnader som byggdes i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Efter Lovisas grundläggning består den av en trästadsdel som växte fritt på 1700-talet och som fortfarande präglas av ett enhetligt och tätt gatuutrymme samt av ett historiskt byggnadsbestånd. En tät, smal och hög gatuyta mellan Smedsgränd och Degerbygatan i norra delen av nedre staden bildar en sammanhängande stadsstruktur. Det finns ett par tvåvånings bostadshus från 1700-talet som är beklädda med en för tiden typisk vertikal brädd. Drottningringen i nord-sydlig riktning och Mariagatan börjar vid Karlskronabulevard och ansluter sig i söder kilaktigt till Saltator. Nedre staden fortsätter med ett välbevarat byggnadsbestånd söder om Salttorget längs Trädgårdsgatan fram till Bottenmansgränd. Längre och raka gatuvyer präglas av små byggnader som byggdes i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Stugvyns integritet framhävs av relativt små tomter. Tomter söder om Saltator, som ursprungligen bebos av sjömän och hantverkare, är anmärkningsvärt smala och små. De bostadshus som ligger på dessa har ofta byggts längs tomtens långa sida mot gatan. Området har också bevarats några bostadshus med genomkörbar portgång. Lovisas understads fullständiga miniatyrstruktur med smala gatuutrymmen sträcker sig längs Trädgårdsgatan och Linjepunojas gata söderut ända över Antinkylävägen till badstranden, dvs. Plagen. Plagens södra kant utgörs av Tamminiemiområdet, där det finns en gammal formträdgård och två bostadshus i empire-stil som bevarats i ganska originalform från 1800-talet. Nedre staden har en nära förbindelse med Lovisaviken. Med landhöjning och jordfyllning har den gamla stranden blivit en gata (strandvägen) och stranden har blivit en sammanhängande gångväg. Från saltatorget finns en förbindelse till Sjöbron vid stranden, där det finns före detta salta makariner. Området, som idag huvudsakligen betjänar turismen, fungerar också som småbåtshamn. Väster om staden bildar stadens landskapsarkitektur den skogbevuxna Kvarnåsen med bland annat två kyrkogårdar och utsiktsplats Kukukisten, dit arkitekten K. Hjelt ritade ett jugendverkande utsiktstorn av gjutjärn 1906. Kvarnås landmärken har varit en väderkvarn och Arkitektkontoret Kaija och Heikki Siréns vattentorn från 1961.
Officiell beskrivning (Museovirasto) — maskinöversatt från finska