Om platsen
Haverigruvan är en företrädare för den tidiga finländska gruvdriften, som har haft betydelse för industrialiseringen i Tammerfors. Utöver det länge använda dagbrottet har det bevarats ett byggnadsbestånd i ett litet gruvsamhälle. Haverigruvan har under verksamhetsperioder som sträcker sig från slutet av 1700-talet till 1860-talet och åren 1942-1960 frambringat en betydande del av den järnmalm som först behövdes av Tammerfors masugn och sedermera av kopparråvara som anrikats vid fabrikerna i Outokummu Harjavalta. Den nuvarande gruvmiljön i Haver består av utvunna, delvis vattenfyllda dagbrott med brytning från slutet av 1700-talet till 1860-talet och 1940- och 1950-talen samt huvudsakligen från ett gruvsamhälle som byggdes under 1940-talet. Gruvans öppna schakt är 85 meter djupt och 125 meter brett. En del av de totalt 15 produktionsbyggnaderna i Gruvbacken har rivits eller förstörts redan under gruvans drift. Gruvtornet, som byggdes 1941, har restaurerats 2001, anrikningsverkets silor, verkstadsbyggnad, cyanideringsanläggning och gruvstuga 2004. Övriga produktionsbyggnader är bl.a. guldtackor och transformatorbyggnader. Till gruvsamhället hör arbetarbostäder, det vill säga Pippelarvi närmast gruvschakten och direktörernas bostadshus vid Kyrösjärvi strand samt tjänstemännens bostäder mitt emellan, dessutom arbetarhuset. I gruvbyn finns 24 arbetarbostäder kvar. Det har skett en kraftig förändring i utseendet och miljön på direktörernas bostadshus. I Harers gruvområde har det bildats en semesterby och en bilsportbana har byggts över landmassorna från gruvdriften.
Officiell beskrivning (Museovirasto) — maskinöversatt från finska