Om platsen
Pispalansluttningens exceptionella läge på en brant sluttande ås mellan två sjöar har gjort den till Finlands mest kända i 1800- och 1900-talens vik utanför de stora städerna, oplanerad mark från arbetarbostäder som byggts utan tillsyn. "Stugan fick göra precis vad den behagade: långa, tvärsöver, sneda, hängande, bräda, sågspån, tegel, betong; måla om än ränder; fortsätta, höja, göra jiirer, paragrafer, trappor, broar, skraplotter. Och gjorde man inte? Ja! Ingen fråga om byggnadsritning, ingen arbetsplan, kostnadsberäkning, arkitekt, mästare, entreprenör, ingenting annat än tvär och vägg. Liksom fåglarna vet hur deras bo byggs, visste Pispas män hur Skaparens ballong växte upp på en hög moränbänk. Trots sin lutande svala strävade varje stuga och man bara efter att förkunna sin egen glädje", beskriver författaren Lauri Viita Pispas byggande i sin bok Morene. De äldsta bevarade bostadshusen på Pispa liknar husen i stugabyarna på landsbygden, husen vid sekelskiftet, parhusen och de större kasernliknande bostadshusen har i huvudsak följt höjdreglerna för det stadsområde som ordnats och tidens allmänna byggnadssätt. Trapporna på den branta sluttningen ersätter delvis gatunätet. Typiska, välbevarade enskilda byggnadsobjekt i Pispala är bl.a. Lauri Viidas museum från 1920-talet, Pispaskolan (Tiitola 1914 och Strömmer 1941), Bergslandets rike från 1920-talet, Virtanens rike från 1920- och 1930-talets slut, kvarteret Gränsportens bastu från 1800- och 1900-talets slut samt vidare bl.a. omgivningen kring vildmarks-, Rimmin-, Pätärän-, Pispan- och Mäkigatan samt Pispalanharju. Pispalas landmärke är ett 55 meter högt hageltorn av stål som byggdes i början av 1900-talet och leder till ett gjuteri på toppen av det. På stranden av Pyhäjärvi och Näsijärvi finns konstruktioner med anknytning till flottningstunnlar.
Officiell beskrivning (Museovirasto) — maskinöversatt från finska