Om platsen
Fiskars krukområde är en omfattande helhet som byggts under 1800-talet längs Fiskarsfloden. Fiskars kruka ligger i en dal genom vilken från sjön Degersjö till Bottniska viken rinner Fiskarså. I floden finns på ett avstånd av cirka en kilometer från varandra två forsar, längs vilka det sedan 1600-talet har funnits anläggningar för bearbetning av järn och koppar. I mitten av forsarna delar sig floden Risslaå längs med vilken tegelbruket och tröskeln låg. Fiskars fick under 1600-talet även namnen Fischers och Ålsvik. Fiskars matfödans uppkomst ansluter sig till Antskogs tidiga stadier, ty Antskogs ägare Thorswöste grundade Fiskars kök 1649 för att få masugnen närmare havet. Masugn och hammare byggdes bredvid varandra på forsens västra strand. Hammareverkstaden flyttades snart längs den övre forsen, masugnen fungerade på platsen fram till 1802. De äldsta byggnader som anslutits till krukverksamheten har legat vid Fiskars lägre fors "Lalauruk". I början av 1800-talet hade den sista masugnen rivits på flodens västra strand, på platsen för den tidigare finare verkstaden som förvandlades till kontorslokaler. Den viktigaste malmkällan var Utö i Stockholms skärgård. I slutet av 1700-talet förädlades koppar i Fiskars. Kopparmalmen bröts vid Kiskon Orijärvi. Utarmningen av Orijärvis malm resulterade i en återhämtning av järntillverkningen. Under Johan von Julins ledning (1822-1853) inriktades kökets verksamhet uttryckligen på järnförädling. Den industriella verksamheten var mångsidig i Fiskars under 1800-talet och området hade ett stort kruksamhälle. Under 1900-talet blev Fiskars ett mångbranschföretag och under 1980-talet flyttades den industriella verksamheten från kruka till Billnäs.
Officiell beskrivning (Museovirasto) — maskinöversatt från finska
- Typ
- fast fornlämning
- Undertyp
- rautaruukit
- Datering
- historisk tid
- Kommun
- Raseborg