Svartholma

Sjöfästningen på Svartholm ligger vid mynningen av Lovisaviken cirka tio kilometer från stadens centrum. Byggandet av sjöfästningen på Svartholm påbörjades 1748. Svartholm planerades tillsammans med landfästningen på Lovisa för att förhindra fiendens framryckning från den svaga östra gränsen av det svenska riket mot väster.

Augustin Ehrensvärds fästningsplan föregicks av A. J. Nordenbergs anspråkslösare framställning om fästningen vid Svartholma 1744. Ehrensvärds plan, baserad på bastionsfästningssystemet, följdes noga till mitten av 1750-talet. Efter detta gjordes ändringar i fästningens södra kurtinmur, där man började bygga ett kommandohus i stället för planerade kassetter.

På 1750-talet ändrades även bastionernas bröstutrustning och de ursprungligen slutna murborstarna genomfördes med skjutöppningar. Huvudfästningen stod klar 1764. Svartholma är en symmetrisk bastionsfästning vars försvar planerades att tredubblas. Fästningens yttersta försvarscirkel utgjordes av en strandutrustning, som turnerade slingrande och öppen vid öns strandlinje.

Utrustningen steg i höjdled med huvudfästningen så att fästningens artilleri kunde skjuta över eller framför strandutrustningen. Den viktigaste försvarskonstruktionen på ön var huvudfästningen. Bastionerna och kurtinmurarna på Svartholm utgjorde huvudutrustningen, d.v.s. donjonen, som ravelinerna på östra och västra sidan samt tenalji (norra strandwärck) vid öns norra strand kompletterades.

Bastionerna och kurtinerna utgjorde bastionsfronten, av vilka fästningen sammanlagt bestod av fyra. Dessa fronter, som var riktade efter nästan huvudklimatet, bildade samtidigt fästningens huvudförsvarsriktningar. Fästningen kapitulerade under Finska kriget 18 mars 1808. Under den ryska perioden användes Svartholma delvis som fängelse och delvis som militärbas fram till 1832, då den överfördes till civilförvaltningen.

Fängelseverksamheten på ön upphörde i början av Krimkriget. En engelsk flottavdelning sprängde den tomma fästningen den 7 juli 1855. Fornvetenskapliga kommissionen inledde undersökningar på Svartholmsruinen 1911. Fram till början av 1960-talet var ruinerna täckta av ett lager av flera meter starkt rivningsavfall tills resterna av byggnaderna på innergårdens östra och västra sidor avslöjades 1963–1964.

Den planlagda restaureringen började i slutet av 1960-talet. Detta inriktades på reparation av raserna i bastionsringen. Reparationsarbetena på 1990-talet kunde utvidgas från gråstensmurar till hela fästningens område.