Varför besöka
I botten av Kulovesis långa, smala vik bevarar bykärnorna Sarkola och Vahalahti ett gammalt klungbylandskap; i Vahalahti håller tre stamgårdar fortfarande ihop en tät gammal byvy.
Att se: Sök upp Erkkilä gård vid Sarkolas bygata, vars äldsta byggnad rymde handel 1875–1879 och post 1933–1951, jämte Valonens och Kallios huvudbyggnader från 1800-talet.
Om platsen
Sarkola och Vahalahti bycentra är ett bra exempel på de små gamla gruppbyarna i den branta skogsregionen som ansluter sig till Kumo älvs vattendrag. I synnerhet i Vahalla älvs gamla bycentrum finns ett tätt bylandskap bestående av tre stamhus. Sarkola och Vahalahti byar ligger i norra delen av den långa och smala bukten som hör till Kuloveee.
De åkrar som avgränsas av skogsbackar förs svagt mot vattendraget. Landskapshistoriskt sett har byarna och den gamla bebyggelsen koncentrerat sig på moränöar på strandområdet som avgränsas av lerbaserade sluttfält. Utöver bycentret har bebyggelsen spridit sig till åkrarnas utkanter och längs vägen. Byn på Sarkola åsen skyddas av backar och beskärs av åkrar.
Sarkola bys helhetsfigur har bevarats även efter storskifte då hantverkare och den obygda befolkningen har slagit sig ner på platsen för gamla marker som flyttat nära sina åkerfält. På den gamla byns område finns fortfarande på sin plats under starrindelningen bl.a. gården Erkkilä, vars äldsta byggnad har varit en butik 1875-1879 och posten 1933-1951.
På byns spår finns dessutom huvudbyggnaderna i lägenheterna Valonen och Kallio från 1800-talet. Tapola är en av byns äldsta byggnader, troligen från början av 1800-talet. Gammal- och Ny-Mattila ligger vid foten av Pöysärmäki i utkanten av Sarkola gamla by. På Vahallens gamla bytomt, längs spåret som leder till stranden, är lägenheterna Ala-Uotila, Ala-Hemming och Yli-Hemming i tät grupp.
Nedre Uotilas huvudbyggnad ligger från mitten av 1800-talet och byggnadsbeståndet Ala-Hemming troligen från början av 1900-talet. På gården finns dessutom en gammal humlegård. Vid vägen har man dessutom byggt en följegård vid Päivänne 1931. Runt bykärnorna breder ett öppet, flera hundra år gammalt odlingslandskap som grusvägarna naturligt klyver. I det traditionella landskapet finns även en fornlämningskoncentration av sten- och järnålder.
Officiell beskrivning (Museovirasto) — maskinöversatt från finska
