Ratina stadion

Ratina stadion är en av de förnämsta representanterna för stålbetongarkitektur i vårt land. Stadion blev färdig år 1966 och har en betydande ställning i idrottsbyggandets historia: den var den andra idrottsstadion i stor skala och med avancerad betongarkitektur efter Olympiastadion i Helsingfors. Stadion ligger på Ratinanniemi, på den punkt där Tammerkoski rinner ut i Pyhäjärvi, och den bildar uddens fasad mot stadskärnan.

Stadionbygget hänger samman med de olympiska spelen i Helsingfors, men stadions nuvarande utseende och konstruktioner utfördes enligt Timo Penttiläs ritningar 1963-1966. Konstruktionerna är ett prov på Bertel Ekengrens ingenjörskonst. Stadions inomhusutrymmen för idrott ligger i en terrasserad förhöjning vid kanten av Ratinan suvanto.

Förhöjningen löper parallellt med lugnvattnet och svänger förbi stadion. Läktardelen ligger ovanpå denna förhöjning. Huvudläktaren har en ram- och skalkonstruktion av stålbetong, och de vertikala rambalkarna ger läktaren dess rytm. Balkarna står 6.6 m från varandra, och mellan dem ligger en självbärande veckad platta.

Skärmtaket över huvudläktaren är profilerat. Den egentliga planen omges av lägre öppna läktare. Den öppna läktaren är byggd av element, utom frontmuren som är gjuten på platsen. Byggnaderna har ytor av rå betong, vilket ger dem deras karakteristiska betongutseende. Vid stadions gavlar finns vallar; i den östra gaveln finns en gräsbevuxen jordvall.

Till stadion hör fyra ljusmaster av stålbetong som är betydelsefulla i landskapet. De hör till de första betongkonstruktionerna i landet som göts på plats. Invid huvudingången står Pentti Papinahos skulptur "Vesieste" (1963).