S:ta Katarina kyrka med omgivning

Sankta Katarina kyrka är S:t Karins sockens medeltida kyrka, som med sin kyrkogård återspeglar församlingens nära förhållande till de bildade kretsarna vid Åbo akademi. Kyrktrakten har varit bebodd redan under förhistorisk tid och därifrån känner man bland annat ett gravfält från järnåldern. Sankta Katarina kyrka är en av den täta gruppen medeltida kyrkor i Aurajokis nedre lopp.

Från kyrkan finns siktförbindelse till Åbo domkyrka. Kyrkan är tillägnad den heliga Katarina av Alexandria, ett helgon som gynnades av dominikanerna. I det treskeppiga kyrkorummet med fyra travéer finns åttkantiga pelare. Mittskeppet är högre och bredare än sidoskeppen. Korvalvets kalkmålningar med växtornamentik och evangelistmotiv ansluter sig stilmässigt till Pietari Henrikinpoikas skolas målningar under senare hälften av 1400-talet.

Målningarna på orgelläktarbröstningens räcke, som föreställer evangelister och apostlar, är utförda av kyrkomålaren Jonas Bergman 1759-1760, och altartavlan som föreställer den heliga nattvarden är också av hans hand. De kyrkotextilier som nu är i bruk är formgivna av Maija Lavonen. På kyrkogården finns tre murade gravkapell.

Gadolinska släktens spåntäckta tegelkapell från år 1785, Winterska släktens åttkantiga kapell från år 1791 och Frenckellska släktens höga kapell i empirstil från år 1818. Monumentet som genom en medborgarinsamling anskaffades till graven för Åbo akademis professor i rättsvetenskap Mathias Calonius är ritat av den svenske arkitekten C.Fr.

Sundvall. Den nyklassicistiska sarkofagen av röd granit hör till de betydelsefullaste gravmonumenten i Finland. Den restes 1822. Staketet kring monumentet och de övriga järndelarna är gjutna vid Samuel Owens gjuteri i Stockholm. Den nyklassicistiska klockstapeln av murat tegel, som fungerat som port till kyrkogården, är från år 1826.

Norr om kyrkan finns prästgården med trädgårdar. I kanten av den torgliknande öppna platsen på östra sidan finns kyrkbodarna. Av stamhemmanen i gruppbyn Nummi har Pappila, Kuikula, Kylä och Simola bevarats på sina ursprungliga platser i kanterna av kyrktorget. Stamhemmanens byggnadsbestånd härstammar huvudsakligen från 1700- och 1800-talen. Kyrkomiljön har trots stadens utvidgning bevarat prägeln av en traditionell lantlig kyrkby.