Papinholma

Papinholma l. Papinluoto har betraktats som en forntida tingsplats. Arvsinformationen om den lever i kullens och den närliggande omgivningens namn Papinholma har tidigare kallats Tingsluoto och det andra namnet på byn Kärje i området var ännu på 1500- och 1600-talen Tingsniemi. Dessutom finns vid gränsen mellan Kärje och Mattmö vid havet en plats som heter Tuomarlahti.

Under den kristna tiden tog församlingen i allmänhet hedniska tingsplatser i sin ägo. Också Papinluoto har tidigt kommit till församlingen i S:t Karins församling. I kyrkans inventeringsförteckning visas namnet Papinluoto första gången 1635 och 1666, då det nämns som landet i S:t Karins prästgård. Prästluoto låg ännu under medeltiden en klippö i Kuusistosundet.

På prästlusen har man funnit ett järnåldersarmband (KM 8245), vilket lett till att området inspekterats åtminstone ett par gånger, senast i samband med en fornlämningsinventering av S:t Karins år 1955. Det konstaterades att Papinluoto (Västra halvan av landsvägen) nästan helt består av en skogbevuxen backe, vars lagområde huvudsakligen består av bergavlagringar och den otillgängliga branten på N-stigen.

Sydsluttningen är en mer lömsk sluttning som leder till Kuusistosundet. Gården för ett ovanförvarande egnahemshus har terrasserats västerifrån och söder om vägen till huset finns en slätt som ett bollfält. I övrigt föreföll backområdet vara ganska ekologiskt, om man inte tar hänsyn till Pargas landsvägsfåra.

Vid inspektionen kunde man inte upptäcka några stenblock som kunde tolkas som tingsstenar. Däremot är den högsta punkten i lagområdet en vallplatå som tycktes vara formad av människan. Det fanns också ett stenblock väster om slätten, men det kan vara naturligt. Även bergområdet bör inspekteras på grund av eventuella offergropar.

V. 1998 vid försöksdoppningen på Papinholma fann man inga tecken på förhistorisk verksamhet och vid undersökningar av ytorna på öppna klippor fann man inte heller några offergropar eller andra spår av människan.