Museosilta

Vägförvaltningens valda museibroar återspeglar utvecklingen av vårt lands transportnät och brobyggnadskonst från 1700-talet till idag. Utöver de broar som nämns i temaobjektet Musebroar ingår nästan ett tjugotal museibroar i större områden eller i museivägsobjekt. Landskapet i forsen som flyter genom Enonkos kyrkby utbreder sig på båda sidor om den gamla enhåliga stenbro som byggts av natursten och den enhålsbro som idag förmedlar trafik.

Vid forsen finns rester av ett sågverk från 1700-talet fram till början av 1900-talet samt av handelsverksamhet. Lapijokibron (1883) i byn Eurajoen Lapijoki är en bro av naturstenar som är fylld med kilformade treöppningar. Valvhålen är låga och räcket är ett järnrör monterat på stenstöden. HAMINA Mullinkoski bro (1949) är en balkbro av armerad betong med en total längd av 25,5 m. Den är en strukturell föregångare, den första förspänningsbro i Finland och de nordiska länderna med Mangels metod.

På vägavsnittet som leder från Huhtilampi till Lastujärvi är Harajoki bro (1926) en tidig utskjutande balkbro av armerad betong. Vattenstolparna på den 31 meter långa bron är murade av natursten. Brotypen är sällsynt och den näst äldsta bron i Norra Karelens distrikt inom vägförvaltningen. Träbron (1887) är 29,5 meter lång.

Markkulla, som är 14 meter lång (1959) I Koskenkylä har man byggt en träbro med traditionella bjälklags- och hängfällor, och dess strandmurar består av timmerkistor fyllda med sten. Brotypen är numera sällsynt. Den enhåliga betongbron i Kuhmon Tervasalmi (1935) korsar sundet mellan Ontosjön och den lilla Nurmessjön på den gamla vägen till Kuhmo.

Ponkilabron, som leder från Muhos kyrkby till Kyrkoholmen (1931), är en hängbro av stål med en träkant på 71 meter. MUSTASAAREN Tuovilabron (1781) leder över Laihiafloden. Bron är den näst äldsta av de bevarade stenbroarna. bron över Virransundets vattendrag (1937) är byggd på en gammal färjplats. Bron är en sällsynt typ av stålkors.

Den är byggd på markstöd och träpålar. Vägen från Nurmijärven kyrka till Palojoki och Tusby korsar Palojoki Myllykoski. Kvarnkoski är cirka 300 meter lång och brant. Vid forsens stränder finns ruiner av kraftverk, kvarnar och dammar. Den ströbyggda kvarnen ovanför forsen (1966) är av trä från en stödbäck.

På bron förenas gammal snickarkonst och modern ingenjörsvetenskap. På den väg som korsar den s.k. Adolf Fredriks postväg korsar älven i Finby. På platsen finns löjtnant C.F. vid forsränningskommissionen. Nybro är en av de vackraste bedrifterna i vår tidiga stenbrosarkitektur. Heinäjoki bro (1924) ligger på Myllysuo bygdsväg i Pihtipudas kyrkby i ett vackert flodlandskap.

Bron är också känd som Puutas bro och består av två håliga blockstenar. Vid Pyhäjärvi strandväg korsar Pyhäjoki älv i södra byn. Bron (1837) är troligen den äldsta stödfällan som används. Bron som byggdes på klippan är 77,5 meter lång och fyrhålig. Brokistor och isbarriärer är murade av stora tackstenar.

På båda sidor om varje öppning finns sex dubbla stödfälgar. Trädelarna i en sällsynt stödfällor, av vilka en del är trämaterial, är rödmyllrade och tjärade. RAAHEN Pattijoki bro (1896-97) ligger i centrum av kommunen och används som farled för lätt trafik. En tio meter lång enhålig stenvalv på Österbottens strandväg och dess markstöd är byggda av natursten.

Den 14 meter långa Möykkysenbron (1926), som idag är en enhålig 14 meter lång rastplats för vägavsnittet Kristinjärvi-Hyrynsalmi, är byggd av blocksten. SONKAJARVEN Männikö bro (1925-26) är en utskjutande balkbro av armerad betong. Himmelssalsbron (1850) ligger på en gammal vägdel vid den nuvarande landsvägen.

Bron är en enhålig valv av natursten. Strandmurarna består av små naturstenar. Däcket är grusbetäckt och kantad med dubbla rörräcken som stöds av stenstolpar. I TAMPERE Aunesbron (1899) är en av Nordens högsta envalvsgranitbroar. Bron i byn Kampennäs är byggd av Teiskos granit. En 19-metersbåge på en enhålig bro är ett utmärkt prov på stenmännens yrkesskicklighet.