Lovisa landfästning

Landfästningen i Lovisa och den därtill hörande sjöfästningen Svartholm är fästningar som Sverige byggde efter landförlusterna i freden i Åbo 1743. Landfästningen i Lovisa, som representerar svensk befästningsteknik från slutet av 1700-talet, är en betydande del av försvarshistorien vid rikets östgräns.

Landfästningen i Lovisa och öfortet Svartholm utanför den utgör den östra förskansningen till huvudfästningen Sveaborg som byggdes utanför Helsingfors. Landfästningen i Lovisa har haft till uppgift att övervaka trafiken på Stora Strandvägen. Den gamla strandlandsvägen går väster om bastionerna genom Garnisonsområdet.

Av Augustin Ehrensvärds befästningsplan har de av granit murade bastionerna Rosen och Ungern, byggda vid Stora Strandvägen, och de därtill hörande jordvallarna bevarats. Bakom bastionerna kan man se stenbrottsområden från 1750-talet, stenarbetsplatser, grunden till den delvis byggda bastionen Adolf Fredrik samt jordschaktningsområden för vallarna.

Bastionerna Rosen och Ungern, vars skottgluggar är riktade mot vägen, har hört till fästningens östra förskansning. Lovisaviken har på sin tid sträckt sig ända fram till bastionen Ungern. I den norra delen av Lovisa stad, vid Parkgatan, finns det tvåvåniga kommendantshus som hörde till befästningsplanen och som är en av de få stenbyggnader i planen som blev förverkligade.

Den typiska hårlemanska barockklassicistiska tjänstegården fungerar som Lovisa stads museum. Vid Vallikatu finns ett bageri i sten som hörde till fästningen och vid Itäinen Tullikatu två tvåvånings stenkaserner från 1750-talet.