Latokartanon historiallinen ympäristö

Grundstrukturen i Latokartanos kulturmiljö går tillbaka till medeltiden. Den utgörs av dagens Näse herrgård med dess gårdscentrum och av byarna runt omkring, som har sitt ursprung i medeltida svensk kolonisation. Latokartanos historiska miljö i den bördiga dalen mellan Perniönjoki och Kiskonjoki är ett mångsidigt objekt med stort tidsdjup och ovanligt rika historiska lager.

Bebyggelsen norr om Perniönjoki har rötter i järnåldern och företräder den ursprungliga finskspråkiga bebyggelsen i Perniönjokis dalgång. Herrgårdscentrumet på Näse med sina byggnader har varit bebott sedan 1690-talet. Herrgården hade dock två tidigare skeden, Näse kungsgård på 1500- och 1600-talen och det medeltida Helgå (Pyhäjoki), och deras platser finns bevarade på Muntolannokka och inom den nuvarande gården Vanhakartano.

Den medeltida utvecklingen syns också i lämningarna på Kalkkipuodinmäki efter en by som troligen blev öde på 1500-talet. I områdets södra del finns yngre lager: en kvarnruin och lämningarna av ett bruk som grundades 1830 vid Latokartanonkoski, och väster om dem resterna av Kuusto bruk. Till 1800-talets industriella utveckling hör också resterna av ett brännvinsbränneri som låg nära Vanhakartano.

Genom Latokartanos område går troligen Stora strandvägens sträckning från medeltiden och tidigmodern tid. Dessutom finns lämningar av två marknadsplatser i området, vid Vanhakartano och på Muntolannokka. Huvudbyggnaden med mansardtak på dagens Näse herrgård härstammar från den gustavianska tiden, troligen från 1790-talet.

Dess nuvarande utseende är från 1925. Arkitekterna Alex. Nyström och K.G. Björkenheim ritade restaureringsplaner för huset. Vid renoveringen enligt planerna fick den gustavianska grundvolymen klassiska motiv, bland annat en tvärgavel med triangulärt gavelfält och en öppen veranda som bärs av pelare och har en balkong ovanpå. Symmetriska flygelbyggnader och talrika ekonomibyggnader utgör en tät byggnadshelhet som stiger upp från åkerlandskapet.