Kello 52 Alatalo 2

Huset är ritat 1759 på en karta över Kalipotorus krasch på den långdragna tomtens ände. På samma nummer finns ett annat hus 400 m nedströms och det är möjligt att namnet Alalo har samband med detta. På 1834 års karta saknas ett hus. På en bärarkarta är det märkt, fast på fel plats. Det är oklart när huset är ödelagt.

På flygfotot från 1931 finns det åker på platsen. Husets tomt utmärker sig dock fortfarande i mycket gamla luftbilder som ett eget åkerskifte. Numera ligger tomten på åkern. Det finns troligen kvar en granne vid tomtens gamla sydöstra gräns. På kaliforniens sida slutar åkern brant i kraschen. Platsen undersöktes med hjälp av jordschakt och metalldetektor.

Dessutom grävdes två provgropar. Provgropen 1 var 45 x 45 x 40 cm. Under plöjningsvåningen fann man ett mycket tunnt noenblandat lager som var ca 1 cm tjockt. En tegelmuren kom från en provbrunn med några få gripar och dessutom hittades en bit av den brända stenen. Omedelbart på den sydöstra kanten av tomten finns en något upphöjd punkt som kan vara en byggnadsplats.

Provgropen 2 gjordes här. Gropen hade måtten 45 x 45 x 30. I hålet hittades några bitar av tegelsten och bränd sten samt spik. En cirka 20 cm djup grop med sotjord på botten hittades på borren under plöjlagret. Även i den västra delen av tomten hittades lite sotjord under plogen. Lite kraschande mot åkern var en låg ås.

Troligen har detta uppkommit vid fältbearbetningen, eftersom plogskiktet var tjockt där, cirka 40 cm. De fynd som gjorts med metalldetektorn omfattade bland annat bokklipsen troligen i slutet av 1700-talet, en liten kula av järn med en diameter på ca 3 cm, en halv kerts och ett knivhandtag. Järnkulan kan vara ett karteshagel.

På 1759 års karta bredvid huset finns en kvarn på Kalistugan. I den annars branta flodkrocken finns en stor formad platå. Slätten är betydligt stor till cirka 20 x 8 m. Marken tycktes vara djupt sammanblandad med borrningen. I den östra änden trappar sig slätten tydligt mot den omgivande terrängen och på samma sätt är flodens sida brantare.

I väster är kanten mer glidande. I den södra änden finns det någon form av skiffer som visserligen inte går direkt ner till slätten utan söder om denna. Jordbearbetningen verkade så stor att det inte kan vara fråga om åtgärder förrän under 1800- och 1900-talen, om samma kvarnplats hade varit i bruk ända hit.

Det finns en ö i älven och det är troligt att det finns en damm i den yttre grenen av ön och att kraftförsörjningen tas från den angränsande grenen. Vid platån stiger kollisionen 1,5 m vertikalt och den totala vattenytan ligger cirka 2 m under platån. En sådan brant kollision kan på något sätt antas vara bekräftad, men ingen tydlig stenmur kunde upptäckas.