Kainuuntie, Mäntyselkä

Den arkeologiska delen av Kajanavägens historiska väglinje, dvs. den som tagits ur bruk, syns mycket väl som ett 5-punktsmoln i laserspegelmaterialet och följer de historiska kartorna (Hermelins kartverk). Väglinjen har rätats ut någon gång mellan 1951 och 1955: vägen följer den gamla linjen ännu 1951 på flygbilden men har övergått till den nya linjen redan på flygbilden från 1955.

Objektet ligger i ett starkt modifierat område där flera vägar, en vägled för lätt trafik, en elektrisk transformator och en ellinje löper. Ellinjen är huggen och täckt av tätt plantbestånd, vilket innebär att observationen av området var utmanande. Väggrunden på omkring 450 meters längd kunde delvis lokaliseras och den kan upptäckas av en fasadljusskärm.

Den gamla vägen har eventuellt till en del förstörts vid jordbearbetningen som hänförde sig till byggandet av linjen. Den gamla vägen på södra sidan låg mellan tydliga och 1,2–1,5 m höga vallar. Botten var hård och jämn och i närheten av den gamla vägen växte en del yngre blandskogsliknande trädbestånd.

Vägbottnen var till stor del täckt av tät undervegetation. På västra sidan av en vägsträcka gick en stig gjord av en skogsmaskin. Under inventeringen kunde man inte se några tecken på en gammal väg i mitten av området. Det fanns spår av jordbearbetning i området, såsom gropar och moderna rännor. Den norra sidan av vägbottnen låg på en torrare punkt och den eventuella väggrunden tycktes vara mer jämn än under vallarna.

De enda iakttagelserna av den gamla vägytan var en jämn markyta, där trädbeståndet inte växte på en bredd av cirka 7 m. Den delvis förmodade väglinjen gick över de låga vallarna. Den norra sidan, som syns tydligt i laserskruvmaterialet, hade till stor del blivit kvar under stockstacken, vilket inverkade negativt på observationen av inventeringen så att inga tydliga indikationer på den gamla vägen norr om ellinjen kunde fås från de jämna träfria punkterna.