Hangaskangas E

Objektet är beläget i östra delen av Hangaskangas, cirka 100 m sydväst om riksvägen Uleåborg-Kajaani. Det finns en brant sluttning, en sluttning som leder österut med vidsträckta sandtäkter i norr och söder. Området har under den tidiga metallperioden varit en större ö i Uleälvens delta. Fornlämningsgruppen består av tre boplatser och två hålor.

Området har undersökts genom försöksgrävningar. Uppgifter om objektets fornlämningar har fogats till fliken separata objekt i registret. I den nordligaste, separata, skalade delen av bosättningen (bosättningsplats 3) vid sidan av den gamla sandgropen, där det vid inspektionerna 2000 och 2001 konstaterats att antalet tecken på hemvist tidigare hade ökat jämfört med antalet försöksgropar, konstaterades 2010 vara praktiskt taget förstört, även om vissa kvartsfynd och brända stenar upptäcktes.

Andra områden befanns vara i samma skick som efter försöksgrävningar. På grund av den kommande marktäkten genomfördes år 2012 utgrävningar som huvudsakligen omfattade mer än 530 m2 i områden som konstaterats i tidigare försöksundersökningar. De omfattade 11 separata utgrävningsplatser, sex provdiken och 26 provgropar.

Enligt timingsresultaten tar det cirka 2200-600 f.Kr. fornlämningar på olika terrängterraser. Som fasta konstruktioner undersöktes två smutsiga gropar från bronsåldern, eldsten, två stora kokgropar samt bl.a. en rödjordsgrav som innehöll en brons pärla i ett tidigare oupptäckt västra överområde 6. Även i det tidigare praktiskt taget förstörde norra området 3 gjordes undersökningar som avslöjade upptäckter, men inte just ett kulturlager.

Som fynd fick man huvudsakligen keramik, kvartsmaterial samt bränt ben, i ringa utsträckning bergartsmaterial och kiselmaterial, totalt nästan 15000 enheter. Från den senare tidiga metallåldern/bronsåldern visar ST-keramik, kopparpärlor och bronsgjutningsdoppor. År 2014 undersöktes fortfarande bosättningsområdet 6 i sin helhet (127 m2).

Områdets ganska tjocka kulturlager befanns vara täckt av ett forntida lager av översvämningssand och resterna av spissten eventuellt upplöst av strandkrafter. Den rödmylla som upptäcktes 2012 kunde inte bekräftas som gravbyggnad. De flesta fynden var brända ben. Det övriga materialet bestod huvudsakligen av en kvarts och skiffer av låg kvalitet.

Efter undersökningar 2014 släpptes den största delen av fornlämningen i Kahi I på gården efter tillräckliga undersökningar för markuttag. Bostadsorten konstaterades dock i undersökningarna 2012 fortsätta till granngården, i sydlig riktning.